Tjugoförsta dagen i karantän - grannar, chokladgömma och hemmaspa med Disa

Innan jag berättar om "grannsämjan" måste jag bara få kommentera kommentarerna. Ni är många som kikar in här och läser, och en del av er lämnar en kommentar också. Det behöver man naturligtvis inte göra, ni är välkomna att bara läsa. Men på sista tiden är ni flera som har kommenterat som inte brukar göra det, och jag blir så glad! Vissa tar sig tid att skriva långa kommentarer, ni berättar hur ni har det, ni kommenterar det ni har läst, situationen i Spanien eller där ni befinner er, eller mina texter, andra lämnar en kort hälsning eller ger tips, och allt, vartenda ord, är roligt att läsa ska ni veta! Det är roligt att faktiskt se att någon har läst det jag skrivit, någon reagerar och delar sina tankar. Det roligaste med att blogga är den här responsen! Ja, jag ville bara rikta ett litet tack till alla er som kommenterar, och ni andra - det finns inga krav på att skriva en kommentar, fortsätt att läsa när ni har lust!

Jo, det här med grannarna. Vi har tur med våra grannar. Nästan alla i de här radhusen är hänsynsfulla. Vi har radhusgrannar till höger och vänster och mittemot. På eftermiddagarna hör man barn som ropar till varandra mellan husen, någon gång är det en granne som spelar flamenco på gitarr, nästan varje dag skriker skrikgrannen på barnen, eller förresten, alla i familjen skriker på varandra utom den lille tvååringen som alltid låter glad. Sedan är det deras mittemotgrannar, de är de enda som stör. Varje dag spelar de mycket hög, dålig musik vid lunchtid och gör det omöjligt att äta ute i pation, ibland ropar någon åt dem att stänga av musiken för att ett litet barn ska sova siesta, och så var det kriget igår, när de kastade skräp ner i skrikfamiljens patio och skrikgrannarna hotade med polisen.

Det var en lång inledning. Jag ville bara komma till att vi överlag har lugna, respektfulla grannar, det är för det mesta rätt tyst, lite småprat från insynsskyddade patior, annars inget. Annat är det i höghusen i Sevilla. Jag har hört om en del som har balkongbingo i Sevilla, det låter kul. Balkongbingo körs dock inte på José Albertos gata. Han håller på att bli fullständigt galen på sina grannar!

Det är en gata med tiovåningshus på rad. Precis nedanför José Albertos hus finns en liten madonnafigur innanför glas, ett utrymme som dekorerats med guld och blommor, något som är vanligt i bostadsområden i Sevilla. Nå, under den här isoleringen har grannarna blivit som tokiga i madonnan. De har megafoner i vilka de vrålar ut böner, hejarop och lovsånger till madonnan hela dagarna, det hörs i hela bostadsområdet! De spelar påskprocession-musik så det dånar, och varvar det med Spaniens nationalsång i högtalarna. Varken José Alberto eller Loren är troende och de vill ha det tyst hemma, kunna läsa, leka med fyraåringen, sova elelr se på film, vilket omöjliggörs av grannarna. Nu är det dessutom palmsöndagen, då Sevillaborna i vanliga fall går ut finklädda för att se påskprocessionerna. Påskvecka är förmodligen det viktigaste som händer i Sevilla under året, så många ser fram mot detta, att se processionerna eller delta i dem, de har sett fram emot det sedan förra påsken. Nu är allt inställt och Sevillaborna måste hålla sig inomhus. Men vi förstår ju, att även om de inte kan gå ut kommer påsken att märkas på andra sätt...



Min kompis Carin har skrivit en artikel om vad spanjorerna handlar mest under karantäntillvaron. Det var rolig läsning! När larmtillståndet inleddes bunkrade många basvaror. Nu, när vi är inne på tredje veckan köper folk öl och vin, oliver, choklad, snacks och... Mjöl. (Det är alltså inte inbillning att jästen är slut, folk har börjat baka!) Spanjorer vill ha något gott nu när de ändå bara sitter instängda. Själv köper jag med en massa choklad när jag är ute. Den gömmer jag mellan servetterna och ugnsformen i min hemliga chokladlåda...


Det blev en lugn lördag. Jag var ute igen, gick till apoteket, och passade på att ta en extra lång promenad. Man måste passa på! Det var fullkomligt folktomt, utom på apoteket där vi var sex personer som stod utanför och väntade på vår tur, tre på ena sidan gatan och tre på andra, långt ifrån varandra. Jag behövde köpa lusmedel. Det här med lössen som jag tyckte var så äckligt i början - jag har vant mig. Nu var jag boven, lusspridaren. Vi ägnade oss alltså åt avlusning på eftermiddagen, givetvis lyssnandes på Disas favoritsånger, det gör vi alltid under luskamning för att det ska bli något trevligt av det, och sedan... Det efterlängtade badet! Disa-och-mamma-tid! När vi hade tvättat ur det äckliga medlet ur våra hår tappade vi upp ett varmt bad, tände tre tomteljus, släckte taklampan, släppte i den rosa badbomben... Och när kranen var avstängd, karet fyllt, ropade vi på Jesús, som hade i uppgift att komma upp med varsitt glas kall läsk åt oss, som vi låg och smuttade på. Som Disa hade sett fram emot detta! Vi ska ha badbombsbad varje vecka!