Fyrtiosjätte dagen i karantän - månhav, vardagslycka och en katt med kemikalier i pälsen

- Vad har hänt med katten? undrade Jesús
- Vad då? Vad är det med honom?
- Han kom in till mig och luktade kemikalier och var alldeles blöt om magen. Jag tog i honom och fick något på mig. Det går inte att tvätta bort.

Jag visste precis vad det var, och jag blev så arg. Ilskan och irritationen över allt som händer ligger under ytan hela tiden. Användandet av munskydd orsakar en stor del av min irritation. Jag gissar att folk inte har en aning om hur viruset smittar, och att det är därför man ofta ser ensamma bilförare köra med munskydd, eller ser en ensam person rasta sin hund på landsbygden, med munskydd, som om viruset skulle flyga omkring som pollen i luften. Och så är det den här besprutningen av gatorna, den retar mig! Flera gånger i veckan kör kommunen omkring med en apparat som dånar, och efter kommer en man, iförd ansiktsmask och skyddskläder, och sprutar desinfektionsmedel med slang. Och inte långt innan Jesús larmade om katten hade den dånade maskinen kört förbi och jag hörde det svischande ljudet från den manuella sprutslangen. Barnvagnen stod utanför dörren så de gick inte in och sprutade vår uppfart, men katten... Jag vet inte hur han fick det på sig, men katten var alltså genomblöt om ben och mage.

Jag stängde in oss båda i badrummet, stoppade ner katten i bidén och började spola och tvätta honom. Han stod på baktassarna, hade huggit tag i en handduk med klorna men var relativt stilla, och jag sköljde och tvättade ben och mage gång på gång, och torkade honom till slut med en handduk. När jag hade släppt ut honom tänkte jag att jag borde ha använt tvål, men det kändes grymt att dra in honom och behandla honom igen, så det fick vara.

Efter det bakade jag drömtårta som jag skar upp i skivor och la i en burk. Drömtårta, frukt och saft tog vi med som picknickfika och gick iväg mot vandringsleden igen. Jag ångrade att jag inte hade tagit med Disas gummistövlar, vattenpölarna fanns kvar, men hon plockade blommor istället. Runa somnade i vagnen och jag fikade själv, Disa hade inte tid för hon letade ekollon åt de stora svarta ibericogrisarna på andra sidan stenmuren där jag satt. Klättrade i berg gjorde hon också. Och när vi återvände hemåt glömde jag hennes fina bukett, med en vallmo i, bland annat, och hon var så besviken och ville gå tillbaka hela en långa vägen för att hämta sina blommor.

Disa gick tillbaka på kvällen, med Jesús, som var ute med båda barnen. Sedan satte han upp teleskopet i pation och så tittade vi på månen, såg tydligt dess kratrar och månhav, stora mörka fält som bildats av lava. Det var så vackert.

Därefter åt vi varma smörgåsar efter mammas recept. Jag minns inte att hon någonsin gjorde sådana när jag var liten, men receptet finns i hennes röda receptbok. Man blandar hackad purjolök med hackad skinka och hackat ägg, och blandar det med majonnäs. Röran breder man över brödskivor och tillagar dem ugnen. Det blir en helt oväntad och mycket god smak efter den där ugnsgrillningen!

Jesús tyckte att det kändes som semester. Han sa att han skulle skämmas om han berättade för sina vänner i Sevilla, att han nu under karantänen är ute och går på landsbygden och ser solen gå ner över bergen, därefter tittar på månen i teleskop och till sist sitter inne och äter sådana goda varma smörgåsar...

Jag har sagt det många gånger: vi har det trots allt bra!