Trettiofemte dagen i karantän - snart får barnen gå ut!

Lördagens viktigaste nyhet? Att barnen snart får komma ut! Karantänen lättar! Regeringschef Pedro Sanchez säger att allt lutar åt att karantänen kommer att fortsätta minst två veckor till, efter den 26 april, MEN de ska börja lätta lite på den för att barnen ska få komma ut! Han menar att det gäller barn upp till tolv år, och att det handlar om en stund varje dag. Reglerna kommer att se olika ut, beroende på var man bor, om det är ett område med mycket smitta eller inte.

Den 26 april har barnen varit instängda i sex veckor. Som det står i en artikel i El Pais "Barnen är de enda som verkligen har varit i karantän sedan en månad tillbaka, de har inte varit utanför huset medan de vuxna och till och med husdjuren har det". Det stämmer ju, vi vuxna går ut med sopor, går till mataffären, träffar kanske någon bekant där, en del har till och med jobbat. Men barnen? Instängda.

Ännu en nyhet står i artikeln, och det fick Jesús att utbrista, ännu en gång, att tack och lov att det är socialisterna tillsammans med vänsterpartiet Unidas Podemos som sitter i regeringen! För det meddelas också att man har satt ett pristak på ansiktsmasker, handskar och alkogel för kosta, eftersom många har utnyttjat krisen och höjt proserna på just dessa varor.

Men detta med barnen, vilken glädje! Jesús, som har elever äldre än tolv år, märker att det framför allt är de äldre som påverkas starkt just nu, och tycker att äldre ungar också måste få komma ut. Men alla påverkas. Disa vaknar varje natt nu, och ligger vaken i timmar, flera gånger är det mardrömmar som har väckt henne.

Humöret pendlar verkligen upp och ner nu. Eftersom fredagen var piss så var den här dagen mycket bättre! Dagen började härligt med ett välkommet solsken och förväntan, för på förmiddagen behövde jag nämligen gå till apoteket och köpa insulin! Och att gå till apoteket är ju, osm ni vet, ingen uppoffring!

Väl där fick jag inte köpa något insulin, eftersom receptet har gått ut, men det oroade mig inte, jag har lite kvar så det ska räcka. Jag var ju ute på promenad, och njöööt. Men det kändes konstigt också, jag märkte att jag har varit i stillhet så länge, tre gånger blev jag yr av ansträngningen att gå upp för backen till apoteket. Det har aldrig hänt mig förut.

Eftersom jag tömde chokladförrådet häromdagen passade jag på att fylla på det i mataffären som ligger närmast apoteket. Det har ett rätt bra sortiment, och det blev en rejäl påfyllnad, ifall jag tycker att Jesús är dum eller barnen jobbiga eller tristessen outhärdlig kommande dagar :-) I affären var fiskdisken öppen, och när jag såg att killen hade alméjas, en slags liten mussla, bestämde jag mig för att köpa ett kvarts kilo och göra skaldjurspaella. Räkor har vi redan i frysen. Ett halvt kilo sardiner blev det också, Jesús älskar grillade sardiner! Sedan gick jag vidare i butiken, men blev upphunnen av fiskkillen, eftersom jag inte hade betalat. Betalat? Varför skulle jag göra det nu? Skulle jag inte betala i kassan? Nej, fisken betalas direkt till fiskkillen. Fem euro. Jag hade inte fem euro i kontanter. och han tog inte kort. Åh, vad jobbigt det är när sådant händer. Men inga problem, tyckte fiskkillen, jag kan komma tillbaka och betala någon dag nästa vecka istället.


Jag hade tänkt att gå en härlig omväg hem, men ryggsäcken med matvarorna var så tung att jag lät bli, stannade istället vid ett fint ställe på vägen, och vilade.

Det ät en liten grön viloplats alldeles ovanför en picknickplats, och därifrån kan man se ner på den här fina gården.

Jesús blev, som väntat, väldigt glad över sardinerna. Vi fick igång Disa och strax var vi allihop i pation. Disa lekte och for runt, hon och Runa hade fruktpickning i pation, jag grejade med couscousen, Disa och Jesús gjorde grillspett, och så grillade vi (nästan) hemlagad korv och kött också. Det var härligt att sitta ute! Och påfrestande, eftersom man hela tiden måste hindra Runa att ramla ner från barnstolen, och att försöka få Disa att stanna till fem sekunder och stoppa mat i munnen. Hon var så glad, alla kläder for av i värmen, hon sprang runt, letade sniglar, klättrade på stolar, tillverkade gift till inbrottstjuvarna och pratade, lekte, gjorde allt utom att äta :-)

Lite senare började granntjejerna att prata. Vi har en åt höger och en åt vänster, i båda fallen står ett obebott hus emellan. Tjejerna är några år äldre än Disa och stod på varsin stege för att se varandra över det höga staketet. Esperanza ropade på Disa, som också fick en stege att stå på. Jag tyckte att det var rätt kul att de stod där och pratade (ropade) med varandra, men Jesús, som är den mest positiva av oss i karantänen, är även han obalanserad de här dagarna och rätt som det är får han oväntade känsloutbrott. Nu gick in på toan och grät, för att det var så helt igenom fel och sorgligt  att den enda kontakten som ungarna har av andra ungar, är att stå på en stege och ropa till varandra.

Disa bad sedan att Esperanza skulle komma och leka, och jag fick säga nej, tyvärr, det går inte. Och sedan sådde vi basilika och ärter och satte en plommonkärna. Och så började den här härliga lördagen att ta slut. Tack för den!