Trettiosjätte dagen i karantän - vakuum

Den här situationen är så konstig. Vi befinner oss i ett slags vakuum. Dagarna är i princip likadana, har varit det länge, och kommer att vara det länge än. I ett meddelande jag fick från en kompis fanns en lista på när saker och ting ska öppna. Småbutiker 12 maj, offentliga parker 23 maj, restauranger och barer 1 juni, hotell 7 juni... Jag tror inte på listan, ingen källhänvisning följde med. Men jag nämner den ändå, för att när jag såg 12 maj - småbutiker öppnar, så kändes det så overkligt. Öppna butiker? Att gå in i? Kommer det att hända igen? Den här tillvaron känns som om den kommer att pågå i evighet.

Man har inte längre något att se fram emot. Ingenting alls. Före detta hände var det alltid saker på gång. Jag planerade picknick för Disa och Jesús efter skolan, gå en vandringsled, födelsedagsfest till helgen, eller kanske ett restaurangbesök eller en utflykt. Kompisar på besök, eller den alternativa marknaden i slutet av varje månad. En resa till Sverige i sommar med allt vad det innebär, badhusbad med Disa till exempel, ett nytt reseguidejobb, gravidfotograferingar av kompisar, en illustrationskurs...

Vad finns det nu att se fram emot, längta efter? Ingenting. Eller kanske... Helgerna. Inte för att de är så annorlunda mot vardagarna, men vi försöker göra dem festligare. Roligare mat. Jesús som inte jobbar. Och så ser man kanske på vädret att det ska bli soligt i slutet av veckan. Då går man och ser fram emot det. Soligt ute - då kan barnen leka i pation, jag kan så och plantera krusbärsbusken kanske.

Nu ser jag också fram emot den 27 april, då barnen ska få komma ut, om allt går som det är sagt. Och eftersom Disa inte kan gå ut själv måste jag (eller Jesús, vi lär inte få gå ut tillsammans, gissar jag) följa med. Utevistelse! Ja, det ser jag fram emot.

Milde tid. Jag har en känsla av att vi bara befinner oss i början av den här härvan.