Fyrtiotredje dagen i karantän - barnen är ute!

Som vi hade sett fram emot den här dagen! Tidningarna visade bildspel på glada ungar och beskrev dagen som julafton i april, och det jag syftar på är förstås att barnen äntligen fick komma ut, efter mer än 40 dagar instängda!

Vi visste att vi inte fick gå tillsammans, så vi fuskade lite, Jesús gick ut med Runa, jag gick ut med Disa, och sedan möttes vi där vandringsleden till Linares de la Sierra börjar. Det var lite konstigt att gå ute med Disa. Hon undrade varför det var en massa randiga plastband vid ingången till lekplatsen, så att man inte kunde komma in och leka, och jag försökte prata om ansiktsmasker med henne, att en del har det, men att det viktigaste är att vi inte kommer nära andra. Det här är verkligen konstigt. Vi såg en pappa och en pojke på cykel, båda bar ansiktsmask, en person som satt i sin bil och bytte skor, hon bar ansiktsmask.

När vi kom till vandringsleden, där vid ålderdomshemmet där Aracenas dödsfall i covid-19 har skett, kunde jag slappna av. Jesús väntade redan där med Runa, som hade sovit, och han berättade att ovanför skolan var det mycket folk och poliser som höll ordning, men här där vi var fanns inte en människa. Eller ja, under den timme vi var där gick två hundägare förbi, och en man med barn.

Vi plockade stora blombuketter och Disa sprang och sprang. Vi lämnade hennes sparkcykel i gräset för att hon skulle kunna springa istället.

Hon hittade en häst att klappa...

Och klättrade upp för en lerig slänt som hon åkte kana nedför.

Runa skrattade och skrattade åt sin systers påhitt, och sedan satte hon sig nöjt ner och lekte med stenar.

Som avslutning blev det lek i den stora vattenpölen. Lite försiktigt först, men efter en stund sprang ungen igenom hela lerpölen så att det skvätte högt, gång på gång!

På hemvägen blev vi stoppade av polisen. Vi bröt mot bestämmelserna, vi var ute hela familjen trots att bara en vuxen får gå ut med barnen. Efter att ha sett bilder från Sevilla och Madrid förstår jag det, det är så mycket folk ute där! Men vi bor i utkanten av en liten ort. På de tio minuter det tar att gå hem mötte vi inte någon alls. Förutom poliserna då, som satt i bilen med ansiktsmasker på. De tyckte inte att det fanns anledning att bötfälla oss, men påminde oss om bestämmelserna som är.


På kvällen tittade jag på stegräknaren i mobilen, och den visade 3 650 steg! När senast fick jag ihop så många?! Innan karantänen, för en och en halv månad sedan. Nu för tiden kommer jag sällan över 300 steg, men å andra sidan går jag inte runt med mobilen hemma heller, så de få steg jag tar räknas inte.