Vandring i bergen

Det var helgdag i torsdags.
Jag bestämde mig för att gå vandringsleden till grannbyn Linares de la Sierra, den här underbara lilla vackra byn. Jag har en tyst överenskommelse med mig själv att inte återvända dit med bil, inte innan jag gjort vandringsleden.
Den här leden har spökat lite för mig.
Varje gång som Lidia har hälsat på har hon börjat med att gå till Linares. Därifrån har hon gjort andra leder. Även om hon inte sagt något så föreställer jag mig att hon tänker, att hon inte fattar att vi som har bott här i tre månader och påstår att vi tycker om naturen, inte har gått här. Och jag tänker, att anledningen kan en person som inte har barn och bor hemma hos föräldrarna inte förstå. Jag förstod inte heller vad som händer med tiden när man får barn.
Jag kan inbilla mig vad hon tänker också.
Sant är att jag har haft ännu mer lust att gå leden sedan Lidia började göra det.
Den är ju så löjligt nära. Börjar tio minuter från vårt hus. Slutet av gatan med mataffären.
Så jag gjorde det. Gick upp tidigare och kom iväg ungefär vid soluppgången, med lite frukost i en ryggsäck. .Leden har jag hört ska vara ungefär sex kilometer bara, så jag tänkte att den avverkar jag rätt snabbt.
Det gjorde jag inte.

Där stigen börjar, vid ålderdomshemmet, ser det ut så här:

Strax därefter kommer man till drömhuset som vi inte hyr på grund av den luriga ägarinnan som mixtrar med elen.
Vägen går nedför ett berg...
och upp för ett annat.
Jag såg min första orm i Spanien. Den spärrade av stigen och jag tyckte det var himla jobbigt att försöka ta mig förbi den. Visste inte om den var farlig. Någon som vet vad det är för sort?

Det växer bär längs vägen, men jag åt bara av dem jag känner till, bären från smultronträdet som håller på att mogna nu. En del bär som fallit ner på marken var i storlek som små jordgubbar.
Det var en ljuvlig tur.

Halvvägs upp för berg nummer två satte jag mig på en sten och åt kex och tittade på utsikten. Men jag var lite stressad, för jag skulle bli uphämtad i Linares av Jesús och en besökare, de skulle nämligen åka och plocka svamp när jag kom fram.
Men jag kom inte fram.

Precis som den berömda avsaknaden av vägskyltar i Spanien, saknar även vandringsleder skyltar. I vägkorsen på den här fick jag gissa mig till vilken väg som skulle leda till Linares. Och jag gissade fel. Flera gånger. Och ingen fanns att fråga. Förutom på slutet. Han kunde inte säga hur jag skulle gå enligt leden, men jag kunde gå upp till stora vägen och följa den åt vänster. Jag valde det säkra, längre alternativet, gick upp för ännu ett berg för att komma till vägen, började gå... och såg efter en kurva att Linares fortfarande låg väldigt långt bort.

Jag tycktes ha gått i cirkel och nästan gått tillbaka till Aracena. Jag började gå. Efter tre kilometer och tre och en halv timme sedan jag gick hemifrån blev jag upphämtad, och då hade jag fortfarande en bra bit att gå. Fågelvägen var det långt till Linares, men lägg därefter till att bergsvägar går runt berg och blir väldigt långa...

Jag tar bilen nästa gång jag ska till Linares.
Men leden var verkligen fin.