Tjugoåttonde dagen i karantän - påskafton och brända ögon

Lördag - påskafton - brödhämtardag. Idag var det inte poeten som lämnade ut brödet, utan hans kompanjon; Jesus. Egentligen heter han Ernesto, tror jag, men det passar honom inte alls. Han kallas istället Jesus (i alla fall av oss) eftersom han är så lik karaktären Jesus i serien Walking dead, fast väldigt mycket snyggare. Alltså wow! Huj! Ja, det var alltså hans tur att lämna bröd, men han kunde inte alls se något lustigt i situationen, som poeten hade gjort veckan innan. Nej, han var nervös som sjutton, betedde sig som om han sålde vapen istället för brödlimpor och ville iväg så fort som möjligt innan polisen fick syn på honom och hans kunder.

När Jesús kom hem behövde Runa sova och jag fixa påsklunch, så han och Runa försvann upp till sovrummet. Disa lekte i pation, kom in och visade mig den nästan mogna chilifrukt som nyss hade växt på ají-plantan från Bolivia. Sedan försvann hon ut igen, blandade gift för eventuella inbrottstjuvar, och att hon använde mosad chilifrukt till det förstod jag inte förrän jag hörde henne skrika inifrån badrummet. Hon hade gått in för att skölja av händerna, men först gnuggat sig i ögonen...

Stackars barn. Paniken som inträdde! Det sved som tusan. Jag sköljde och sköljde hennes ögon med vatten, hon tryckte gråtandes en handduk mot dem, stampade i golvet, grät och skrek och andades hastigt, vi sköljde med mer vatten, jag höll om henne, vi blötte ner både hennes tröja och golvet av allt vatten som vi sköljde ögonen med. Ett ögonblick sprang jag upp för trappan för att fråga Jesús om han visste något annat knep än att skölja med vatten. Han satt i sängen med en sovande Runa i famnen. Viskande förklarade jag vad som hade hänt. "Ring Helder", viskade han tillbaka. Jag fattade inte, vi behövde väl inte psykologhjälp nu! Men sedan kom jag på att Helder inte bara är psykolog utan även mexikan, han älskar stark mat, klart han måste veta vad man ska göra när någon får chili i ögonen! Helder svarade nästan genast, men det finns tyvärr inget annat att göra än att skölja med vatten... Däremot gav han tipset att ge Disa, när hon lugnat sig lite, något hårt att tugga på, en morot eller ett hårt bröd, eftersom det skulle få henne ännu lugnare att sysselsätta käkarna med något. Så det gjorde jag. Jag satte mig med henne i soffan, blåste på henne för att hon skulle andas långsammare, fläktade hennes ögon med ett skokartonglock och pratade om havet, och snart kunde jag ge henne både bröd och vatten att dricka, och sedan blev det bättre.

Det korta samtalet med Helder fick mig att sakna både honom och de andra i Disas skola, en lite för skarp påminnelse om vad vi hade i den vanliga världen, innan detta började...


Maten blev klar.

Påsklunch med lax- och spenatpaj, kokta, målade ägg, poetbröd, rökt lax, jamón serrano och morcón. Vi lekte äggknäckarleken, vilket motiverade Disa att äta ett helt ägg, och efter långlunchen gjorde jag iordning påskgodis i en grön tygpåse (eftersom vi inte hittade det gamla påskägget), och Jesús lade ut små lappar i hela huset och skickade Disa på påskgodisjakt!

Därefter lyckades han hyra en film i tv:n, det var Frost 2 som Disa längtat så efter att se, ända sedan hon och jag såg filmen på bio. Bilderna tog vi i en fotoautomat innan bion.

Den där locksången som Elsas mamma sjunger i filmen, det har ända sedan dess varit Disas och min signalsång, som vi sjungit ibland. Vid något tillfälle för ett par månader sedan verkade det som att Runa härmade oss, och igår vid middagen visade det sig stämma. Det stod fullständigt klart att Runa sjöng efter Disa och mig, hon prickade ganska rätt på tonerna, man förstod vad hon sjöng. Jesús häpnade, kunde knappt tro det :-)

Hur var er påskafton?