Tjugonde dagen i karantän - sniglar, skattjakt och brödhemligheter

- Pappa kom! Jag har en liten snigel! Men du får inte äta upp den! ropar Disa inifrån garderoben.

Jesús hade precis kommit hem från sin första tur utomhus på sju dagar. Disa hade en ny snigel i en glasburk. Hon samlar dem i pation, tar hand om dem, ger dem mat och visar dem hur vi bor. Den här snigeln bar hon runt i sin kjol medan hon pratade med den och visade den alla rum. Tyvärr hade jag rensat ogräs, så det fanns ingen mat till snigeln i pation, men jag föreslog att Disa skulle ge den ett salladsblad istället. Hon ville släppa snigeln lös i sitt rum, för att den inte skulle vara instängd, men jag menade att det nog inte var en så bra idé, för det är lätt att råka trampa på en snigel som kryper på golvet, och om Jesús hittar den kanske han lägger den i en kastrull.

Det sista var förstås på skämt, fast inte helt och hållet. Alla Sevillabor (nästan) älskar sniglar. Nu är snigelsäsongen på ingång, då det i vanliga fall skulle skrivas CARACOLES med vit krita utanför tapasbarerna. Folk sätter sig på uteserveringarna ljumma kvällar med en skål sniglar i het, stark buljong. Även Jesús älskar den här rätten, och Disa, liksom alla barn, tycker om att dra sniglarna ur skalen med tänderna. Som jag har skrivit förut smakar det helt okej, och jag brukar äta en del av Jesús eller Disas sniglar, även om det inte är en favoriträtt.

Nu är alla tapasbarer stängda. Och i pation har vi långt ifrån tillräckligt många sniglar för att plocka och koka. Jag tror inte att Jesús skulle göra det ens om vi kunde få ihop ett kilo, eftersom Disa har sniglarna att leka med. Nyss satte hon en på ytterdörren, den gick perfekt ihop med den bruna färgen.

Fyra gamla snigelinlägg:
När jag inte fick lära Disa ordet snigel.
Sniglar hemma hos svärföräldrarna.
Köpa sniglar.
Snigeltapas en sen kväll.

Jesús var precis lika glad som jag hade väntat mig, så där som man blir efter att ha kommit ut för första gången på en vecka, och dessutom träffat bekanta. Vi hade tvekat om vi skulle göra någon beställning av bagarpoeten, man får ju inte träffas. Å andra sidan är bagarna beroende av varenda en som kan köpa ett bröd, för någon annan inkomst har de inte.

De skulle stanna på flera platser i bergen. Under veckan kom meddelande om att mötesplatsen i Galaroza måste ändras, eftersom de misstänkte att en granne skulle skvallra för polisen. I Aracena blev platsen på en parkering vid en mataffär. Jesús tog bilen dit, trots att det är gångavstånd, för att det inte skulle verka onaturligt att han befann sig på parkeringen. Där väntade brödpoeten, Gorettis syster och ett gäng andra som bor i Aracena. Alla höll avstånd, flera bar ansiktsmask, tyst och snabbt gick de fram och betalade och fick sina papperspåsar. Jesús gick in för att handla när han lagt brödet i bilen, och därinne såg han genast alla de andra brödköparna också, utspridda mellan hyllorna. Han mötte blickar, och så kom bagaren själv in, även han såg alla sina kunder i affären som försökte undvika kontakt och låtsas som ingenting, och skrattade till över den konstiga situationen, och det smittade, Jesús började skratta högt och skrattet spred sig mellan de hemliga brödköparna runt om i affären. Det verkade som om de handlade med droger, inte bröd!

Nästa gång kommer de att behöva byta mötesplats, för en av de sura som jobbar i affären såg dem på parkeringen...

10 900 döda. nu talas det om att det nationella nödläget ska förlängas med två veckor. Jag försöker tänka att det inte behöver betyda att karantänen förlängs. Vi får se.

På kvällen hade Disa ordnat skattjakt för mig och Jesús. Sedan gjorde Jesús skattjakt för henne. Han ritade en lapp, som ledde till en annan lapp, som ledde till en annan, och till slut hittade Disa en påse favoritchokladägg i cykelkorgen i pation.

Jag var tyvärr inte med, jag var helt satt ur spel av nackvärk som blev värre och värre, som strålade ut i axeln, armen och ryggen och kunde till slut knappt röra mig alls. Jesús fixade mat, la barnen, satte på fredagsfilm till Disa, själv hade jag svårt att lyfta huvudet för att se. Jag tog värktabletter, vid midnatt var jag tillräckligt rörlig för att byta insulin i insulinpumpen och då upptäckte jag att den satt fel, att blodsockret var skyhögt eftersom jag inte fått i mig insulin på länge. Jesús hade flera gånger sagt att jag såg så vit ut. Jaja, jag stannade uppe till klockan två, när blodsockret var bättre.

Det var vår tjugonde dag i karantän, det!


Dagens länktips: Jennifer Wegerup har skrivit en krönika om barnen som inte har varit utomhus på en månad.

Katrine Marcal har skrivit en krönika om hur livet i Sverige puttrar på, medan man i Storbritannien har undantagstillstånd, och hur det på BBC visas misslyckade hemmaklippningar när ingen längre kan gå till frisören.