Äntligen är snigelsäsongen här!
Sevillaborna älskar sniglar. Aldrig är det så mycket folk på uteserveringarna som under snigelsäsongen på försommaren, och varje tapasbar som har sniglar skriver det stort på sina skyltar.
Sniglar säljs på marknader och på stånd på gatan, utanför mataffärer, vid busshållplatser, utanför sjukhuset... Många plockar själva, till exempel på ödetomten utanför vårt hus eller på landsbygden.
Som Jesús har väntatpå detta.
Han åt säsongens första snigeltapas för ett par veckor sedan. Han hade fått bensinpengar och firade det med att göra slut på dem på lunch på en tapasbar i närheten. När vi var mätta och det bara fanns plats för efterrätt beställde jag en glass och han... en skål med sniglar.
Det visade sig vara det bästa stället för sniglar som vi känner till. Lite väl starka för min smak dock.
Vi har försökt att komma tillbaka dit, men första gången var det stängt, andra gången var sniglarna slut, tredje gången stängt (stängt på måndagar).
I går gick vi till en annan bar, och där fanns det sniglar. Goda, kunde vi konstatera, men de är bättre på det andra stället eftersom så många hade dragit in sig i sina skal under tillagningen här.
Jag var skeptisk till snigelätandet i början när jag kom hit, sniglar ingår ju inte i den svenska matkulturen, men nu har jag vant mig.Tycker kanske att det är lite smaklöst, men alla hävdar att det är buljongen som är grejen, inte själva djuret.
Jesús längtar efter att få introducera snigelätandet för Disa. Han säger att alla ungar här älskar att äta sniglar. Det är rätt kul faktiskt, att dra ut det långa, avsmalnande djuret ur skalet med tänderna. Slurp säger det, och så suger man i sig buljongen inifrån skalet.
Jesús åt mest, jag brukar få nog efter ett tiotal så jag beställde en montadito med bacalao och salmorejo (minimacka med salt torsk och tjock, kall tomatsoppa).
Jag har inte riktigt fattat det där med sniglar... Vi provade en gång hemma, men då gillade jag det inte. Sedan har vi ätit havssniglar här i Frankrike, det tyckte jag inte heller var supergott. Men de du visar ser väldigt små ut! Kanske en annan sort?
SvaraRaderaDet är som med sushi - det tar ett tag att vänja sig.
RaderaDet finns olika sorters sniglar som man äter. Det här är caracoles, och de är rätt små.
Har aldrig provat, men det där med att dra ut det långa, avsmalnade djuret ur skalet låter inte så jättelockande... :)
SvaraRaderaTycker du inte? :-D
RaderaDe är likadana här! Há caracois! skryter de med på vart och varannat ställe, men jag känner mig inte så lockad. Det räcker med snäckiga skaldjur, de har jag läsrt mig gille, men sniglar är bland de äckligaste djur jag vet när de lever *ryyyys* så tack men nej tack!
SvaraRaderaHahaha! Man vänjer sig!
RaderaFast å andra sidan skulle jag själv aldrig någonsin äta fästingar, det äckligaste djur jag vet.
lärt mig gilla ska det stå förstås!
SvaraRaderaHahaha, vilken matkulturs-chock! Jag undrar lite hur man äter dem. Dippar man? Äter man skalet? Suger man ut dem? Alltså just de sniglarna som är på bild. De är ju så små!
SvaraRaderaFredagkväll hos Casa Annika: Annika med en skål glass, Jesus med en skål sniglar. HAHAHA!
Hehe, vad skulle du ta - sniglarna eller glassen?
RaderaMan dippar inte. Sniglarna kommer i en liten skål med buljongen som de kokat i. Den dricks upp. Man tar tag i skalet, biter tag i snigeln med framtänderna (om den är inne i skalet kan man dra ut den med en tandpetare) och slurp, så glider djuret in i munnen. Det är lite buljong kvar längst inne i skalet, och det slurpar man också i sig.