En gång sa en kompis:
- Mina vänner är min familj.
Och jag tänkte, att du vet inte vad du pratar om.
Och jag tänkte att jag är så trött på folk som pratar utan att veta, de bara pratar, om allt, om feminism, barn, skola, de pratar och får det att låta sant, trots att de inte vet, de är helt ute och cyklar, och att jag kanske är lite yrkesskadad med faktagranskande och källor och att jag inte borde bli irriterad för att de pratar utan att veta. Men det blir jag.
Och jag tänkte, att du bor nära dina föräldrar, äter mammas mat varje vecka, hälsar på, dricker kaffe med din pappa som har snickeriet 200 meter från din restaurang, du jobbar ihop med din bror och din kusin, du köper födelsedagspresenter till dina syskonbarn, du ska gå på din systers bröllop, hela din familj ser nu fram emot ditt första barns födelse, och jag tänkte, att om allt det där försvinner kommer du att veta skillnaden mellan vänner och familj.
Det finns nog inte en sanning. Min sambo har lärt mig att alla har "rätt till sin verklighet". För att en person saknar en erfarenhet, och upplever verkligheten annorlunda gör inte att man ska förminska deras känslor. Det andra jag lärt mig är att familjer fungerar väldigt olika. Även om man har mycket kontakt betyder det kanske inte att man har en positiv relation, eller kanske till och med önskar att man hade mindre kontakt. Saknar du din egen familj kanske? Jag är utlandssvensk. Jag saknar mina föräldrar mycket. Och om en betraktare skulle säga att "du har ju själv valt att bo utomlands" skulle jag blir förbannad, eller "det är väl bara att resa hem om du saknar dem"...
SvaraRaderaJo, men så är det ju. Alla har rätt till sin verklighet, precis som du säger. Alla upplever saker olika utefter sina erfarenheter.
RaderaDen här personen jag skriver om pratar mycket om teorier och inte om faktiska upplevelser.
Jag pratar inte om positiva eller negativa relationer inom en familj, utan jag hävdar att oavsett relationer inbördes är inte famij och vän samma sak.
Själv förstod jag inte skillnaden, hade nog itne ens reflekterat över den, förrän mina föräldrar dog.
Sorg. Livet är grymt orättvist. Nu kan jag lättare tolka din reaktion. Jag har inte läst din blogg särskilt länge. Det var ju klumpigt sagt av din vän och av mig om du sörjer din familj. Förlât mig. Jag förstod inte utifrân texten varför det var känsligt. Hur gammal var du när dina föräldrar dog. Är det länge sedan.
RaderaNej, be inte om ursäkt!
RaderaOch det var inte klumpigt sagt vare sig av dig eller min vän. Jag berättar utifrån min verklighet, han utifrån sin, så där som vi alla gör. Han har förmodligen inte funderat på vad en familj egentligen är, eftersom han inte har behövt göra det, tack och lov.
Jag brukar inte skriva om det på bloggen. Det är fem samt sex och ett halvt år sedan, jag var 26,5 och 28 år.
Jag tänker att du är väldigt, väldigt klok, Annika.
SvaraRaderaNejdå, inte mer än vem som helst:-)
RaderaMan ska nog ha som tumregel att väga sina ord en gång innan man uttalar dem, det försöker jag själv bli bättre på för varje dag som går. Man kan lätt såra folk, utan att ens veta om det själv... Min svärmor blev knäckt när vi skulle flytta en mil bort för det innebar enligt henne att hon förlorade en son. Det var väl hennes verklighet...
SvaraRaderaVi har ju alla olika utgångspunkter och referensramar, det handlar nog mest om att respektera och komma ihåg det. Bäst att vara lite försiktig med vad man säger, för man vet aldrig... Jesús, till exempel, hade visst en diskussion i bilen med arbetskompisen häromveckan, efter att arbetskompisen uttalat ogillande mot föräldrar som kammar tuppkam på bebisar, som inte sätter örhängen på flickbebisar samt män med piercingar. Alla tre har J gjort sig skyldig till.
RaderaSvärmor måste ha ändrat perspektivet, ni har ju flyttat ganska mycket och ganska långt sedan dess...
RaderaIntressant reflektion! Jag tror, precis dom du skriver, att din kompis som sa det där inte hade tänkt efter... klumpigt! Jag tror också att det är skillnad på familj och vänner. Det betyder inte alltid att man har väldigt bra relation med sin familj (det kan ju vara precis tvärtom). Men om man har någon slags relation blir det nog ofta mer självklart att den består under lång tid och troligtvis hela livet. Däremot har jag någon vän från barndomen som känns lite mer som familj, eftersom vi vuxit upp tillsammans, bott i varandras sommarstugor, träffat varandras mor- och farföräldrar miljarder gånger, bråkat med varandras syskon osv. Vi har inte kontakt jätteofta idag, men kontakten känns självklar och försvinner aldrig. Vänskap kan komma och gå. Familjen bryter man ju bara med om man blir osams, men man glömmer de ändå inte. Peter har ingen kontakt med sina föräldrar längre t.ex. tyvärr, trots att de lever.
SvaraRaderaKlumpigt vet jag inte. Vi säger nog ofta saker utan att ha tänkt efter. Att han inte hade funderat över vad en familj är, är naturligt, han har inte behövt göra det. Men han tycker om sina vänner och, tja...
RaderaVad fint med din barndomsvän, och at ni fortfarande träffas!
Tråkigt med Peter däremot...
Det verkar ju dock som att hennes familj är hennes vänner i alla fall. Det låter ju som om det är dem hon umgås mest med!
SvaraRaderaMen jag förstår hur du menar...
Spanjorer umgås ju mycket med familjen:-)
RaderaNej, det är nog så att har man familj hos sig, så tänker man nog inte på hur viktigt den är. Jag har större delen av mitt liv tyckt att blod inte är tjockare än vatten, dvs att de familjemedlemmar som jag inte har haft nära mig, har jag heller inget behov av att ha en relation med. Min pappa bland annat. Däremot så har jag nog betraktat många vänner som familj i det att de stod mig närmare och kände mig mycket bättre än den familj jag växte upp med. MEN. Inget är beständigt. Jag har insett att det inte var helt sant. Med åldern har blodsfamiljen blivit viktigare. Ännu mer när jag fick min egen son. Min mamma har blivit en mycket viktigare person för mig nu när jag själv är mamma. Så jag kan förstå saknaden. Jag har också blivit mer ödmjuk med åren och skulle kunna förlåta saker som jag var mer kategorisk om, när jag var yngre. I det fallet gäller det min pappa. Men det är för sent. Något jag dock förlikat mig med. Men återigen, jag förstår dig. Jag tyckte inte jag behövde någon, jag var fri och hade massor av vänner. Men umgängeskretsen blir mindre och familjen viktigare. Jag har tappat en del vänner som jag tror jag hade för evigt. Jag har dock återvänt till en del av barn- och ungdomsvännerna och relationen med dem är mer beständig, trots att vi ses väldigt sällan. Vänskap kan var som kärlek, stark och överväldigande och man tror den ska vara hela livet, men så är det inte alltid. Familjen finns dock alltid där. På gott och ont. Det är en oerhörd trygghet men kan nog i vissa fall också vara kvävande eller vara något man tar så för givet att man inte ger det den betydelse den förtjänar.
SvaraRaderaVilken fin, tänkvärd kommentar.
RaderaDet finns ju alltid undantag, men jag tror att i regel är familjen en trygghet. Som finns där, som kan hjälpa en med kattpassning, bostad, skicka choklad, skjuts från tåget, eller ja, vad som helst. En trygghet. Man märker när den försvinner, att be en vän om detsamma är mer att be om en tjänst som man känner tacksamhet över om de tar sig tid att göra. Det är inte det självklara förhållandet längre. Nej, nu blir det rörigt. Men jag vet själv vad jag menar:-)
Det var bara ett exempel. Strunt samma.
Tack för den långa kommentaren.
Tråkigt med din pappa.
Jag förstår verkligen hur du menar och tycker det är fint att du delar med dig. Det är viktigt att bli påmind om sånt man har och tar för givet, som någon annan förlorat och saknar. Kram
SvaraRadera