Straffa barn i Spanien

- Gråt inte, då blir straffet längre!
Fyraåriga Lola grät högt när hon fick lämna poolen tidigare med sin pappa, hon hade varit bråkig, så Noa fick ropa till kompisen för att överrösta gråten. Noa, denna genomsnälla Noa, försökte lugna fyraåriga Lola med sin mjuka röst. En välmenande, omtänksam hjälp för att Lolas straff inte skulle bli värre.

Jag har ingen aning om ifall Lola skulle straffas för att hon började skrika när hon inte fick gå och leka med kompisarna, men Noa förutsatte det. Noa, som blivit god vän med Disa de här sommarmånaderna vid bostadsområdets pool.

Under sommaren har vi blivit mer bekanta med grannarna runt poolen, och fått veta mer än vi önskar om de olika familjerna. Hjärtat värker lite när jag tänker på Noa, som är så hårt hållen. Straff hit, straff dit, kära lilla unge, vad din mamma är elak mot dig! Hon skriker inte, som en av våra närmre grannar, men säger med låg röst sådana förfärliga elakheter till barnet att man vill ta henne därifrån.

Noa förutsätter att alla föräldrar är som hennes. Så fort någon förälder blir arg försöker Noa lugna barnet så att det inte ska gråta och riskera ett ännu värre straff. Hon berättar om en gång då hon grät för en bestraffning, och straffet blev dubbelt så långt på grund av det. Ja, det berättade hon för en annan liten tjej som var instängd på sitt rum, som straff för något hon gjort, hon grät för att hon inte fick gå ut till kompisarna (för övrigt dotter till en dam i mataffären som är så trevlig mot alla utom sina barn, då är rösten helt annorlunda). En gång försökte Noa hjälpa en arg Disa att undgå "ett värre straff", och det spelade ingen roll att Jesús förklarade för henne att Disa inte skulle straffas överhuvudtaget, Noa trodde inte på det. Hon är alltid beredd att hjälpa vännerna, få dem att göra som föräldrarna vill så att de inte ska bli arga och börjar straffa barnen. "Ta på dig sandalerna nu som din mamma sa, så leker vi sen!"

Tonen mot barnen här är så hård! Värst av alla är grannen på vår gata, några hus bort. Så många gånger vi hört henne skrika fruktansvärda saker till dottern! Man sitter och jobbar med datorn eller grejar i köket, och plötsligt, helt utan förvarning, hörs ett vrål! Till och med jag brukar bli rädd och rycka till, och då tänker jag alltid på tioåringen som är den som utsätts för mammans vrede. De elaka orden haglar över ungen, hur idiotisk hon är, dum i huvudet, liknande saker, och efteråt kommer gråten. Dotterns gråt. En hulkande gråt som ibland får mina egna ögon att tåras. Jag vill gå över och ta med mig ungen hem.

Det är inte vanligt att slå barn. Ja, dask i rumpan är kanske det, men att direkt slå, som min kompis M gjorde, hårt med hela handen, nej det är inte vanligt. Men hård ton, auktoritär uppfostran, hot om straff, straff, det är vanligt. Straff hit och straff dit.


Just nu tänker jag mer än vanligt på huset jag en gång skulle vilja ha. Där skulle jag slippa höra elaka föräldrar och gråtandes barn som jag inte kan hjälpa.

Jag tänker på alla gånger Jesús har berättat om elever som blir så stressade när det är prov i skolan att de gråter, eftersom de vet att de blir bestraffade om de inte får toppbetyg på proven. Och nu pratar vi om små ungar! Lågstadiet!

Jag tänker också på Disas nya skola. Den lilla byskolan med tio elever totalt. Där ingen bryr sig om resultaten på proven, utan där det enda viktiga är att ungarna trivs och mår bra, lär sig om omvärlden, miljön och naturen. Jag måste berätta mer om den skolan i ett annat inlägg. Just nu känns den som en fristad från auktoritär uppfostran och bestraffningar. Den här skolan och dess familjer finns i en liten värld för sig. Tänk att Disa får gå där!



Ni som läser bor i olika länder, i Sverige och i andra. Hur fungerar barnuppfostran där ni bor? Hur upplever ni att det är? Hur tänker ni om detta?