fredag 27 september 2019

Straffa barn i Spanien

- Gråt inte, då blir straffet längre!
Fyraåriga Lola grät högt när hon fick lämna poolen tidigare med sin pappa, hon hade varit bråkig, så Noa fick ropa till kompisen för att överrösta gråten. Noa, denna genomsnälla Noa, försökte lugna fyraåriga Lola med sin mjuka röst. En välmenande, omtänksam hjälp för att Lolas straff inte skulle bli värre.

Jag har ingen aning om ifall Lola skulle straffas för att hon började skrika när hon inte fick gå och leka med kompisarna, men Noa förutsatte det. Noa, som blivit god vän med Disa de här sommarmånaderna vid bostadsområdets pool.

Under sommaren har vi blivit mer bekanta med grannarna runt poolen, och fått veta mer än vi önskar om de olika familjerna. Hjärtat värker lite när jag tänker på Noa, som är så hårt hållen. Straff hit, straff dit, kära lilla unge, vad din mamma är elak mot dig! Hon skriker inte, som en av våra närmre grannar, men säger med låg röst sådana förfärliga elakheter till barnet att man vill ta henne därifrån.

Noa förutsätter att alla föräldrar är som hennes. Så fort någon förälder blir arg försöker Noa lugna barnet så att det inte ska gråta och riskera ett ännu värre straff. Hon berättar om en gång då hon grät för en bestraffning, och straffet blev dubbelt så långt på grund av det. Ja, det berättade hon för en annan liten tjej som var instängd på sitt rum, som straff för något hon gjort, hon grät för att hon inte fick gå ut till kompisarna (för övrigt dotter till en dam i mataffären som är så trevlig mot alla utom sina barn, då är rösten helt annorlunda). En gång försökte Noa hjälpa en arg Disa att undgå "ett värre straff", och det spelade ingen roll att Jesús förklarade för henne att Disa inte skulle straffas överhuvudtaget, Noa trodde inte på det. Hon är alltid beredd att hjälpa vännerna, få dem att göra som föräldrarna vill så att de inte ska bli arga och börjar straffa barnen. "Ta på dig sandalerna nu som din mamma sa, så leker vi sen!"

Tonen mot barnen här är så hård! Värst av alla är grannen på vår gata, några hus bort. Så många gånger vi hört henne skrika fruktansvärda saker till dottern! Man sitter och jobbar med datorn eller grejar i köket, och plötsligt, helt utan förvarning, hörs ett vrål! Till och med jag brukar bli rädd och rycka till, och då tänker jag alltid på tioåringen som är den som utsätts för mammans vrede. De elaka orden haglar över ungen, hur idiotisk hon är, dum i huvudet, liknande saker, och efteråt kommer gråten. Dotterns gråt. En hulkande gråt som ibland får mina egna ögon att tåras. Jag vill gå över och ta med mig ungen hem.

Det är inte vanligt att slå barn. Ja, dask i rumpan är kanske det, men att direkt slå, som min kompis M gjorde, hårt med hela handen, nej det är inte vanligt. Men hård ton, auktoritär uppfostran, hot om straff, straff, det är vanligt. Straff hit och straff dit.


Just nu tänker jag mer än vanligt på huset jag en gång skulle vilja ha. Där skulle jag slippa höra elaka föräldrar och gråtandes barn som jag inte kan hjälpa.

Jag tänker på alla gånger Jesús har berättat om elever som blir så stressade när det är prov i skolan att de gråter, eftersom de vet att de blir bestraffade om de inte får toppbetyg på proven. Och nu pratar vi om små ungar! Lågstadiet!

Jag tänker också på Disas nya skola. Den lilla byskolan med tio elever totalt. Där ingen bryr sig om resultaten på proven, utan där det enda viktiga är att ungarna trivs och mår bra, lär sig om omvärlden, miljön och naturen. Jag måste berätta mer om den skolan i ett annat inlägg. Just nu känns den som en fristad från auktoritär uppfostran och bestraffningar. Den här skolan och dess familjer finns i en liten värld för sig. Tänk att Disa får gå där!



Ni som läser bor i olika länder, i Sverige och i andra. Hur fungerar barnuppfostran där ni bor? Hur upplever ni att det är? Hur tänker ni om detta?

8 kommentarer:

  1. Jag känner med dig och de spanska barnen. De har sån enorm press på sig alltid. Man ska ha fullt schema med skola, kurs i engelska eller annat språk, idrotter, läxor och dessutom hinna städa sitt rum, träffa sina kompisar och ha fritid. Inte undra på att de också går och lägger sig så himla sent.

    I Montequinto bodde vi granne med en totalt olycklig familj som skrek och bråkade så gott som varje dag. Helt otroligt. Föräldrarna med varandra, barnen med föräldrarna. Men pressen kring att lyckas, att få ihop ekonomin osv. kan väl få den bästa att tappa det, antar jag.

    Skönt för Disa att hon har en så avslappnad attityd i sin skola!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ibland tappar man det, så är det ju. Men det är illa när det blir en vardag i det. Spanska barn har mycket att anpassa sig till, både sociala krav och studier.

      Radera
  2. Hej! Fy vad det gör ont i en när barn far illa...satt precis och tänkte på det när jag såg en mor i går slå sin lilla 1.5-åring över armarna i sittvagnen för att hon spillde nåt...inte spansk utan muslimsk...men sett spanska föräldrar göra så också.Tänkte igen på hur ett barn på 1 tr i huset har börjat gråta/skrika ofta numera,i timmar, innan glad och lekte. Vet inte om trotsålder? ...3-4 år. Verkar slutat gå i skola? Albaner. Ja man lider...Hu säger jag! Spanjorer skriker hårt till barn på fiket...minsta lilla...gap, särskilt kvinnor.
    Kram P ♥♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är inte lätt att vara liten! Barnen är ju dessutom beroende av sina föräldrar och närstående. Nej usch vad ledsen man blir ibland.

      Radera
  3. Frankrike... Där lagen mot aga aldrig röstas igenom i parlamentet? Fransmän har blivit slagna som barn. Det är normalt. Kvinnan som arbetar för socialtjänsten berättade att slag är inte det vi jobbar mot, vi jobbar mot det psykiska vâldet. Det finns barn som fâr kalla duschar. Grannarna och vännerna lät sina barn skrika sig till sömns i evigheter. Jag har sett dem slâ sina barn. Pojken i grannhuset fâr örfilar. Pappan lämnade femâringen ensam i lekparken, hon grät! Det finns tillfällen jag tror jag borde ringt till polisen. Det har handlat om främmande människor? Det är svârt. Lagen finns inte? Och socialtjänsten räcker inte till? Pâ flygplan har vi suttit bakom barn som blir slagna tiotals gânger. Det finns vetenskapliga studier om att vâldet behöver inte vara ett problem, utan det handlar om att det mâste finnas kärlek och om hur mycket vâld det är. Hur ofta... Men det känns ju som att ha rest till en främmande planet? Vad myclet enklare det blir om man förbjuder slagen och kränkningarna. Sedan kanske barn i Sverige är lite bortskämda eller inte är vana att lyssna eller jobba lika hârt och blyga och känsliga för kritik. Fransmän kan ta en diskussion och ta kritik! Helt klart blir det bättre i Frankrike tycker jag. Ser mycket mindre slag pâ gatan nu än för fem âr sedan. Jag tror att det är olika mycket vâld i olika samhällsgrupper. Ibland kan det vara skönt att känna att det är lätt att säga nej. Ibland undrar jag om jag hade varit en snällare och roligare mamma om vi bott kvar i Sverige. Ansträngt mig mer för att leka. Mitt barn har gâtt miste om TV-spel flera gânger. Det är ju ett straff även om jag inte behöver höja rösten. Och jag ber honom att gâ in pâ sitt rum när jag känner att jag inte kan laga mat och prata samtidigt? För en fransk förälder är jag jättesnäll men för en svensk mamma kanska jag är sträng, väldigt rak pâ sak för en svensk mamma? Franska föräldrar säger "jag sa nej", "det är jag som bestämmer, inte du". Fransk barnuppfostran har även ett koncept som inte finns i Sverige. Det är att man mâste lyda när vuxna ser men att man kan göra en massa bus bakom ryggen pâ de vuxna. Det krockar ju med svensk barnuppfostran där vi tänker att man lär sig samhällsregler som gäller för alla. Vi är mer ärliga och har mer moral samtidigt som vi inte lyder blint och ibland kanske en svensk faktiskt ifrâgasätter lite för mycket och förväntar sig individanpassning. Som att en lärare förväntas göra undantag för varje barn i klassen istället för att barnen ocksâ kan anpassa sig? Men mâste jag vâlja sâ vâljer jag svensk barnuppfostran och svensk skola.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var många tankar. Så intressant att få en bild av hur det kan vara i Frankrike. Jag tror att jag också är en mellanmalla, lite strängare än en typisk svensk mamma, och mycket mildare än en typisk spansk mamma.

      Jag föredrar svensk skola eftersom pressen är mindre för de små, och den är mer demokratisk samt kreativ, men å andra sidan känns den spanska skolan mycket tryggare än den svenska. Nu verkar Disa ha hamnat i en liten skola, som är en blandning av det bästa från de svenska och de spanska skolsystemen!

      Radera
  4. Jo och sedan är det ju skönt att barnen kan (nja somliga! men förväntas) äta vuxenmat för att man behöver inte laga flera olika maträtter. De ber att lämna bordet och sitter ner. Mitt barn tackar inte ens för maten. Sjutton ocksâ. Och att barnen alltid hälsar. Mitt barn är mindre bra där. Att de kan leka själva. Och att det är mycket mindre skärmberoende. Och att kläder och mode och ha ett vackert hem inte alls är lika viktigt här. Jag hade nog varit snyggare i Sverige haha... Man kan se ut lite hur som helst och ha det stökigt hemma.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Även här brukar alla äta samma mat. Husmanskost till alla i familjen! Men här är det viktigt att vara välklädd, ren och prydlig, både barn och vuxna.

      Radera

ny gadget

ny gadget