Paella, flamenco och alkohol

När jag kom hem till svärföräldrarna luktade det så gott att det kändes ut i hissen. Jesús pappa lagade paella, och min lilla familj låg och sov, fick jag besked om. Som vanligt hade Jesús själv somnat när han la Disa.
Jag stod i köket och åt chorizo och bröd när han kom, rufsig och yrvaken.
Det är inte klokt att ingen av oss har lärt oss laga paella. Kanske för att det känns lite hopplöst, det finns ingen möjlighet att vår paella någonsin blir lika god som någon av Jesús pappas. Den här var perfekt, så när på att det saknades champinjoner som jag är förtjust i.
Jag försökte, mycket försiktigt, ge svärfar ute i köket en vink om att Jesús äter räkor igen, för sedan han slutade äta räkor för tre och ett halvt år sedan har vi inte fått en enda skaldjurspaella.
Jesús har vägrat prata om saken och tänker aldrig berätta för sina föräldrar varför han blev så äcklad av räkor, så jag säger inget jag heller, men jag var frestad när svärfar gick på om att det var löjligt att sluta äta räkor av miljöskäl, som han har fått för sig att det är.

Medan jag jobbade hade Disa följt med och handlat på marknaden, sedan hade J och hans pappa tagit med henne till El Gordito, tapasbaren, för att ta en öl.
Jag vet inte hur jag ska skriva detta, att far och farfar går och dricker öl på bebispromenaden utan att det låter fel. I Sverige är det en annan alkoholkultur än här. Där förknippar man alkohol med att bli berusad, här är det inte så. Man dricker aldrig för att bli berusad. Man ser sällan berusade personer, och gör man det är det så gott som alltid turister. Här tar man ett glas vin eller öl när man umgås, gärna mitt på dagen i solen tillsammans med ett fat oliver eller räkor. Jag vet inte... Alkohol är en umgängesdryck, man gör ingen grej av det, alkohol är något så naturligt här... Jag är nykterist, dricker ingenting med alkohol i, blir lätt besvärad när andra gör det i Sverige, men aldrig här. Folk har ett annat förhållande till alkohol i Spanien. Skönt.

Men för att återgå då. De gick till El Gordito som drivs av sonen till flamencosångaren Gordito de Triana. Naturligtvis spelades flamenco i baren, och det blev ett perfekt tillfälle för Disa att öva handklappning. Hon lärde sig att klappa i händerna för bara tre dagar sedan, och klappar nu händerna till och med medan hon äter ur nappflaskan. Gordito-sonen, Jesús, hans pappa och en kompis till denne började allihop knacka rytmen i bardisken, med Disa i mitten, och hon stod på en pall och bankade med båda händerna till allas förtjusning. Sedan började hon klappa i händerna och glädje-hoa, och alla hade visst väldigt roligt med den här pyttelilla tjejen som fyller nio månader i dag.

Lite kul är det att hon tydligen gillade Gordito-sonen som är en stor karl som pratar så högt att han hörs ut till gatuhörnet. Disa verkar föredra män framför kvinnor. Samma förmiddag hade hon gråtit både av receptionisten på vårdcentralen, brödtanten och sin farmor. I regel brukar hon börja gråta av fisktjejen och hon som jobbar i fruktaffären också. Ibland damen på apoteket. Kvinnor får henne ofta att gråta. Jag undrar om det är för att de ofta är mer krävande och högljudda än männen? Jesús tror att Disa förknippar kvinnor med alla sjuksköterskor och läkare som gör obehagliga saker med henne varje månad på sjukhuset, sticker, undersöker, väger, mäter, nyper...
Jag vet inte.