Första sjukdomen och mild kulturkrock

Lillan är sjuk.
Första gången faktiskt, åtta och en halv månad gammal, så tur att det inte hänt tidigare. För alla tre, vi tycker så gräsligt synd om henne! Om vi kunde byta skulle jag ta febern ifrån henne.

Det var sent och jag satt vid datorn när jag hörde Disa hoa som en duva (hon gör det ibland) i rummet intill. Jag gick in och hon tittade tyst på mig med stora ögon, alldeles stilla var hon. Lilla tjejen, hon hade fått diarré och det hade läckt ur blöjan, hamnat på ryggen, på lakanet.
Snart hade det hamnat på mig också.
Ringde J som var och repade med sin grupp, för det här blev mycket att ta hand om märkte jag. Jag kände att hon var väldigt varm också.
Stackars liten.
Pyjamas och blöja byttes, barnet tvättades, febern mättes (38,5), J kom och bytte lakan, jag bytte kläder, lillan fick vatten och puh, så kom vi i säng till slut.
Jesús föräldrar kom på besök dagen därpå, på lördagen. Det lät som en bra idé när de ringde, lillan var rätt pigg. Lugnare än vanligt, satt stilla i knäet vilket aldrig någonsin händer annars, det här är inte en unge som sitter i famnen och myser. men verkade må rätt bra annars.
Vi skulle ha åkt dit på lunch, men det fick ställas in, så de kom till oss istället. Det hade gått en hel vecka utan att de träffat barnbarnet. Med sig hade de Disas favoritkusin, sexåringen. Olyckligt nog vaknade Disa med högre feber när de var på väg. Vi gav febernedsättande, hon spydde vid varje försök, först var det J som fick byta kläder, sedan jag. Och det började bli brist på rena Disa-kläder. Tur att det är uppehållsväder både i dag och i morgon enligt prognosen, så vi kan tvätta! Disa var ledsen ända tills det ringde på dörren och favoritkusinen fick henne att le lite. Sedan blev hon trött och sov i flera timmar.
Under tiden gick febern ner och vi åt lunch.
Vi gjorde tagín med kyckling och dadlar (första gången svärisarna åt sådan mat, och couscous) och mjuk pepparkaka, sedan vaknade lillan, fick sitta i farmors knä och skrattade åt favoritkusinens lek.

Som jag på förhand visste tyckte släkten att vi skulle åka till akuten (vårdcentralen har helgstängt) med lillan, så jag var förberedd. Utan att gå in på detaljer så håller jag inte med om att 38,5 grader är anledning till att släpa ut ungen och vara i akutmottagningens röriga väntrum halva dagen för ingenting alls. Jag gick halvt om halvt med på att boka tid hos barnläkaren på måndag med reservation för att vi kan avboka om Disa är bra, även om släkten menar att vi ändå måste gå dit och prata om febern med läkaren och få reda på orsaken och bra behandling.

Kulturkrock, man får ta det för vad det är. Här tar man sjukdomar på största allvar.
Jag känner att jag behövs som en... lugn, balanserad jämvikt till detta.
Ingen tid hos barnläkaren på måndag har bokats.
I dag kommer det bli många omtänksamma och oroliga telefonsamtal hit. I morgon också. Möjligtvis resten av veckan.
J pratade också om att åka till sjukhuset med lillan, men jag påminde om att ungen mådde bra i övrigt, åt och lekte, och att det där med att vi var tvungna att åka till akuten vid tecken på feber gällde när hennes immunförsvar var så lågt. Förra veckan fick vi klartecken att immunförsvaret var okej.



Dagens bästa: Jesús gjorde en regnpinne till Disa av en hushållspappersrulle, grillpinnar, röda linser, aluminiumfolie och tejp. Hon älskar den!
Nu planerar han att göra maraccas av små plastflaskor och andra grejer. Han är ju musiklärare.

Sjuklingen med sin regnpinne.