Påskresan - Cáceres

Första stoppet på vår påskresa till Portugal var Cáceres.
Jesús idé, jag var inte så pigg på förslaget, men han tyckte att jag orättvist dömde ut staden för det där med vattnet.
Vi har kört förbi Cáceres flera gånger när vi åkt från norra Spanien, Madrid och Portugal, men bara stannat till en gång då vi ätit middag på en hamburgerrestaurang, och det var där och då jag drack det äckligaste vattnet jag druckit i mitt liv. Jag har druckit vatten på många platser, till och med brunt flodvatten i boliviansk djungel och det var helt okej, men det här var vidrigt. Odrickbart. Sedan dess har Cáceres varit "Staden med vattnet" för mig.
För Jesús skull sa jag, efter övertalning, okej till förslaget, och jag ångrar det inte. Vilken makalös stad det är!

Efter en natt på en ful camping utanför stan startade vi söndagen med frukost på mysig uteservering i en park.

Sedan blev det en sväng i parken där det pågick en marknad. I ena änden var det mat- och efterrättsstånd.

Det var palmsöndagen och mycket folk ute. Många hade palmbad eller olivkvistar i händerna. De var uppklädda men inte så extremt uppklädda som sevillaborna den här dagen. Skönt.
När vi kom in i centrum drog alla åt samma håll, och vi förstod att det var påskprocession på gång. Vi tog av åt andra hållet istället.

Har man ett litet barn med är det bäst att ta bärsele i den här staden för det är många branta backar, trappor och kullerstenar.
Vi tog tyvärr inte med bärsjalen, bara vagnen den här gången, på grund av platsbrist i bilen. Dumt.

Efter en brant uppförsbacke hamnade vi i den gamla stadskärnan och overklighetskänslan infann sig. Var det här på riktigt?

Cáceres har varit med på Unescos världsarvslista sedan 1986. Staden har en av världens bäst bevarade medeltida stadskärnor.

Att gå omkring bland dessa gamla palats, smala gränder, kyrkor och torn ger en mycket märklig känsla. Bäst är nog att vara här en regnig dag eller på kvällen då få är ute, för man är inte ensam här, så att säga.

Eftersom det var helgdag var mycket stängt, men museet kunde vi gå in i. Det ska visst vara bra, stället har ju en historia som sträcker sig tillbaka till romartiden.
Disas första museibesök. Jesús bar henne lyckligt i famnen och visade föremål. Jag tyckte att det var urtråkigt. Teoretiskt vet jag att stenknivar och krukskärvor är intressant, men usch vad tråkigt jag tycker att det är. Det som var värt besöket var den smala trappan ner till arabernas (Cáceres har tillhört både romare, visigoter, muslimer och nu kristna) gamla regnvattencistern som det fortfarande samlas vatten i.

Jag var så upptagen med att stirra på allt fantastiskt som fanns att stirra på, att det var först när vi kom ut ur stadsdelen som jag kom på att vi inte hade något bildbevis på att det var vi som varit där. Snabbt fram med kameran för sejälvporträtt på lilla familjen med stadsdelen i bakgrunden.

Det gick sådär.