Disas pappa

Förut har jag sett äktenskap som en allvarlig grej, men det är det ju inte, om det inte funkar så kan man skilja sig. Att få barn med någon, det är allvarligt på riktigt. Där måste man vara säker. Barnet har man tillsammans för resten av livet.

Jag har haft tur.
Nej, inte tur, det finns ju en anledning att just Jesús är pappa till det här barnet.
Jesús är den bästa person jag vet.
Han är, och har varit helt fantastisk.
Han har gjort allt. Under den jobbiga graviditeten, efter förlossningen, nu.
Tagit hand om mig, tagit hand om Disa när jag inte har kunnat. Tar fortfarande hand om henne förstås, men nu är vi två som kan dela på det.
Han hjälpte mig med allt runt omkring jobbet så att jag kunde fortsätta jobba istället för att bara ligga stilla, uttråkad, de sista månaderna.
Han fixar allt i hemmet, han går upp på natten och ger Disa mat, han håller humöret uppe på mig när det dimper, han jobbar och grejar i ett, förutom under siestan på eftermiddagen. Hur orkar han?
Han är helt fantastisk, så bra att jag vill göra något för honom för att han ska förstå det, men det finns inget som går att mäta sig med vad han gör och har gjort.

I går lagade jag mat för första gången på... hm... månader, och Jesús fick ta hand om flickan under tiden. Han la sig i sängen med henne på bröstkorgen, det gillar de skarpt, och läste och vilade ryggen som han fått ont i igen, och hade det bara mysigt, samtidigt som han fick dåligt samvete över att han inte gjorde någonting.
Inte gjorde något? Hade han inte tagit hand om Disa hade jag inte kunnat laga mat.

Det kan jag ge honom, nu när jag mår bra igen. Vilostunder.