Disa är inte tyst när hon sover.
Hon suckar, stönar, hummar, väser, piper, flämtar, andas snabbt ett tag för att sedan tystna helt innan hon fortsätter med något annat.
När Jesús och jag föröker somna på kvällen ligger vi på helspänn. När jag somnar är det han som tittar till henne, när han somnar först får jag tända lampan och gå runt sängen eftersom spjälsängen står på hans sida.
Det blir många uppstigningar, för vid varenda ljud undrar jag om hon håller på att drabbas av andningsstillestånd.
När vi är vakna båda två i dagsljus är det inte otäckt, snarare lite lustigt hur hon låter, vår unge.
- Hör, säger jag, det låter som om hon har en mardröm, stackarn. Vad hon nu kan drömma för läskigt. Hon kanske drömmer att hon måste vänta tre minuter medan ersättningen i flaskan kallnar, hahaha.
- Hehehe, ja, eller att vi klär på henne ett långärmat plagg.
- Eller att vi sprayar navelsträngen med den där kalla vätskan, eller att du spelar munspel för henne. Fnissfnissfniss...
...men mysigt!!!!! Så fin hon är!!!!
SvaraRaderaMysigt på dagen:-)
RaderaÅhhh, Annika! Så fin hon är er lilla Disa. Stora varma grattiskramar till er alla. Är så himla glad för er skull. Äntligen kom hon. Så efterlängtad. Jag har läst och gråtit och skrattat tillsammans med er. Tänk att man kan känna så mycket glädje för en människa man inte har mött öga mot öga. Det här med bloggvänskap är fint det.
SvaraRaderaJag har läst och skrivit men mina kommentarer har bara försvunnit så jag håller tummarna för att denna kommer fram. Skam den som ger sig. Vill ju inte att du ska tro att jag har glömt bort dig. Absolut inte. Skickar stora varma kramar till er och är så glad för er skull. Att ni har er fina lilla Disa och att hon har fått de allra bästa tänkbara föräldrar.
Ta hand om varandra!♥
Kram
Tack Lotta!
RaderaJa visst är hon fin?
Man måste nog blogga själv för att förstå.
Det är hemskt retligt när en kommentar som man har suttit och skrivit och tänkt på försvinner när man skickar iväg den! Ibland, när jag kommer ihåg, kopierar jag innan jag skickar den och det har räddat mig ett par gånger, men för det mesta tänker jag inte på att göra så...
Hoppas att allt är toppen med dig. Jag läser knappt bloggar alls just nu så jag vet inte vad som händer, men du kommer att höra av mig när jag är igång igen!
Vet vad du menar. Iván är tvärtom helt tyst, förutom när han liksom suckar till då och då. När man inte hör någon suck undrar man om han lever och får lägga handen på bröstet för att se så att han andas. Jag har råkat väcka honom mer än en gång..! hahaha
SvaraRaderaOj! Jag hade gjort som du, gått och känt på bröstet då. När Disa är tyst, vilket inte är så ofta, står jag och spanar i mörkret om hon andas. När jag inte ser om magen rör sig måste jag känna efter.
RaderaÅh! Den där ständiga undran över vad det är som låter / inte låter… Det blir lite bättre sen! Så får ni sova mer!
SvaraRaderaBlir man lugnare eller slutar barnet att låta så?
Radera