En månad

I måndags fyllde Disa en månad.
Det firade vi med ett litet kalas; tapas och allt igenom hemgjord blåbärstårta och ett gäng spanska släktingar på besök.
Födelsebarnet själv sov sig igenom nästan hela kalaset, jag gick till slut och väckte henne så att besökarna skulle få träffa huvudpersonen och inte bara titta på henne i spjälsängen. Klockan var så mycket att hon hade vaknat när som helst ändå, så tyck inte för synd om henne.

Disas i ålder närmsta släkting var där också. Jesús brorsdotter fick en flicka tolv dagar efter att Disa föddes, en liten älvlik sak. Sist vi träffade henne var hon pytteliten jämfört med Disa som hade hunnit växa och tjockna till sig på de tolv dagarna och såg ut som en jättebebis i jämförelse. nu var de jämnstora, och det var lustigt att se hur blond vår lilla unge är i jämförelse. Det kanske är som Jesús (och alla andra) säger, att hon har ärvt mer från sin mammas sida än sin pappas?

Medan den lilla släktingen satt helt nöjd och mätt och tittade hela tiden är vår bebis rörligare. Oj, vad hon rör på sig, och så stark hon är! Det är sällan hon är riktigt stilla när hon är vaken. Hon sprattlar med benen och viftar med de långa armarna med knutna nävar och träffar ibland sig själv i huvudet. Hon håller upp det stora huvudet på nacken allt längre stunder i taget. Och riktigt stark är hon när hon blir ilsken och tar spärn med hela kroppen. Då får man hålla ordentligt i henne!