Sjätte dagen i karantän - barnmatte, recept och döden på ålderdomshemmen

Idag hade Jesús online-möte med sina kollegor för första gången. En lärare försökte liva upp mötet med peruk på, sjungandes en sång som sonen ackompanjerade på gitarr, en annan lärare grät av rädsla för vad som håller på att hända, och Disas lärares rädsla tog sig i uttryck av att hon skällde på alla.

Jesús konstaterade efteråt, när han hört hur det är på andra ställen i Spanien, att vi lever otroligt skyddat här i Aracena. På många platser patrullerar poliser på gatorna för att hindra folk från att gå ut i onödan, de ropar i megafoner, det är nära slagsmål i butikerna efter mat. Här hos oss, i Aracena, är det som en vanlig söndag, tycker Jesús. Allt är stängt, och inte många är ute. Fast en vanlig söndag går folk ut och äter, förstås. Går söndagspromenad. Men i matbutiken ser det ut som vanligt. Det skulle nog inte funka att börja bråka om matvaror här, ifall det vore brist på dem, eftersom alla känner alla, typ.

Idag är dödssiffran över tusen personer i Spanien. Det känns overkligt, det var ju inte länge sedan det var lika få som det är i Sverige nu. 17. Det går så fort! Prognosen är sämre än för Italien. Vid samma tidpunkt in i krisen hade Italien cirka 6 000 färre smittade än vad Spanien har nu.

Trafikreglerna har skärpts, om man måste åka bil någonstans måste man åka ensam. 30 000 trafikkontroller i landet ska förhindra att folk reser, till exempel till sina semesterbostäder. Man ska hålla sig hemma under karantänen.

Jag läser förfärliga historier, där viruset har kommit in på ålderdomshem och dödat 10-20 personer åt gången.

Riktlinjer finns för hur vårdpersonalen ska prioritera när de måste välja vem de ska rädda. Prioritera den som väntas leva längst...

Kanske var det det sistnämnda, tillsammans med tankar på hur det här ska sluta, som gjorde detta till en sådan konstig dag, oron låg precis under ytan hela tiden. Den ekonomiska smällen. Jesús och jag har sådan tur med våra jobb att vi nästan skäms. Jag gick igenom våra vänner och bekanta och funderade över hur många som var i samma situation som vi, som kunde känna sig lugna, och jag kom inte på mer än några stycken. Ana som ibland vikarierar på posten. Svågern som säljer dödsförsäkringar. Jesús pappa som får pension. Just den kommande arbetslösheten är det som oroar spanjorerna allra värst just nu, enligt undersökningar. Många tusen har redan mist sina jobb, och flera veckors nedstängning av samhället måste få stora konsekvenser. Nödpaketen måste få konsekvenser. Var ska det här sluta?


Hemma då? Jo, fredagen var efterlängtad av både mig och Jesús. Äntligen helg! Här ska planteras citronträd, jag och Disa ska bada badkar med badbomb, vi ska förbereda Runas ettårskalas på söndag (har någon tips på någon kalasfin pysseldekoration man kan göra av kräppapper i olika färger?). Vi ska baka och göra lemonad och grönkålspaj. Men först var det fredagen.

Antal brända brödskivor idag: fyra, men fördelat hälften på morgonen och hälften på kvällen. Jag avskyr brödrosten. AVSKYR. Det är den sämsta brödrost jag sett i mitt liv. Jesús köpte den efter att vår förra gått sönder och han blev förtjust i brödrosten de hade i lärarrummet. Den är inte barnvänlig, inte vänlig alls. Livsfarlig och kräver dubbel mängd bröd eftersom hälften av skivorna bränns svarta. Hela apparaten bränns, till och med av/på-knappen! Sa jag att jag avskyr den?

Disa och jag gjorde filetes empanados till lunch. Kvällen innan hade jag pressat ett par citroner, mortlat vitlök grovt, lagt detta i en skål och sedan lagt i tunna kycklingfileer. Jag spädde med lite vatten tills kycklingen var täckt av vätska och ställde i kylen över natten. När det var dags att steka dem vände vi filéerna i vetemjöl, därefter i uppvispat ägg, och till slut i ströbröd. Sedan stektes de och vitlöksbitarna i olivolja och jag saltade och pepprade. Klart! Den perfekta utflyktsmaten! Men det regnade ute (och vi får inte ta oss utanför huset, som sagt, så vi åt dem inne med ris.

Klockan 19 stängde jag av jobbdatorn och gick ner till vardagsrummet där de andra var. Brasan brann och spred värme, Runa kröp snabbt emot mig när jag kom och Disa satt vid bordet och gjorde skolarbete. Hon ville så gärna visa mig vad hon höll på med. Det var matte. Hon lär sig att räkna med tandpetare. Man skulle färglägga en bild, men för att veta vilka färger de numrerade rutorna skulle ha, måste man räkna ett enkelt mattetal först. Så smart! Vilken kul idé!

Vi skulle fredagsmysa allihop, det kändes viktigare än någonsin, så jag gick till snabbköpet. Jesús tyckte inte att det var en bra idé eftersom jag tillhör en riskgrupp, och som sådan ska jag inte gå ut, men jag behövde komma ut och andas!

Jag fixade laxsmörgåsar och dansade till Nina Simone i köket, efter smörgåsmiddagen dukade vi fram läsk, salta pinnar, vindruvor, lakritsstänger (till Jesús, jag gillar saltlakrits bättre men det finns inte här), choklad (jag) och små goda chokladägg blev det till Disa. Det är fredagstradition, att köpa en påse chokladägg till henne. Det började när hon hade valt godis till fredagsmyset och de vackra chokladäggen hon ville ha var uräckliga. Ingen kunde äta de vidriga äggen så de slängdes. Men Jesús tog så illa vid sig av Disas besvikelse att han nästa morgon, innan han åkte iväg på festival, gick till affären och köpte en slags små kinderägg, som hon älskat sedan dess. Runi ville ta Disas chokladägg, hon har lyckats tidigare och vet hur goda de är, men jag proppade hennes små händer fulla av majskrokar tills hon glömde chokladen, och så såg vi den irländska animerade filmen Songs of the sea. Den är mycket, mycket bra, både för stora och små. Jag rekommenderar den!

Runa var så lycklig över att ha oss alla fyra i soffan att hon vred sig, slängde sig, skrattade, kunde inte vara stilla en sekund! Trött var hon också, så Jesús tog med henne upp för att sova, medan Disa och jag såg klart filmen. Disa försvann sedan in i sin värld, som hon ofta gör när hon har sett något magiskt, vackert med en bra historia, och jag lät henne vara ifred där ett tag, innan jag tog med henne upp för att läsa den nya Piraterna och spökvraket tills hon somnade, tätt intill mig.


Ja, det blev en lång text den här gången! Är det någon som har tagit sig igenom 
hela? :-)   Eller har dekorationstips för kräppapper?