Lugnande tabletter

Hu, vad trött jag är.
Det var dags för ögonspruta nummer två idag.
Jag var bättre förberedd än sist.
Jag hade fixat lugnande piller innan.
Jag vet, jag är mesig, ingen annan verkar ta sånt för det lilla sticket, men nu är det som det är.
Mes.

De där pillerna. De är pyttesmå. Så små att jag mycket allvarligt övervägde dess eventuella verkan. Vad kan en sådan liten tablett göra? Hjälper inte att det är varningstriangel mot bilkörning på paketet. De är för små för att vara trovärdiga.
(Har försökt att intala mig att LSD och sådana där droger är väldigt små också, men ger en himla effekt.
Har jag hört.
Läst då.)
Jag tog en tablett i morse ändå. Och efter en halvtimme ungefär var jag fnittrig och snurrig och slö och glömsk, och Jesús som åt frukost ringde sin pappa, som skulle hämta mig, och sa att pappan var tvungen att komma upp och hämta mig, Jesús ville inte låta mig åka själv i hissen ned.
Men på väg till sjukhuset tyckte jag att effekten avtog något, så medan jag väntade på min tur att bli uppropad smet jag in på toaletten och tog ett piller till.
I hemlighet.
Jesús föräldrar har sådan himla respekt för mediciner och hade aldrig tillåtit det.

Sticket var jäkligt obehagligt, men gick att genomföra, lättare den här gången tack vare tabletterna.

Tillbaka hemma åt vi choklad-donuts som Jesús mamma hade köpt åt oss alla tre, sedan åkte de hem och jag la mig för att sova. Man ska ligga platt på rygg i ett par timmar, utan kudde, medan vätskan verkar.
Och som jag sov. Jag somnade vid 11, gick upp vid 13 för att ta bort kompressen över ögat, gick och la mig igen och vaknade när Jesús kom hem från jobbet strax innan 15.
Var soffliggande medan han fixade lunch, satt upprätt en stund medan jag försökte äta, men började bli illamående och fick svimmningskänsla så jag la mig igen på soffan. Och sov till klockan 19.

J fick ringa till ringa till droghabiliteringscentret där jag skulle ha hållit kurs i att baka toscakaka i dag, för jag kunde inte ta mig dit.

Nu är jag trött, men vaken.

J skällde lite för att jag hade tagit två tabletter när jag blivit beordrad en, men jag tänker att strunt samma. Det viktiga var ju att sticket kunde genomföras.

Jag vet ingenting om lugnande tabletter, men så här heter de jag fick: Diazepan Prodes, om det låter bekant för någon. Kan tala om, att efter den här dagen är jag inte sugen på att ta några fler. Hoppas att det inte blir fler ögonstick nu.
Här och här skrev jag om förra sprutan.


Känns som om det är dags att ta sig tillbaka till soffan och filten igen...

Spruta i ögat

Jaha.
Om en timme befinner jag mig på sjukhuset för att få en spruta i ögat.
I vaket tillstånd.
Jag sa till doktor Estéban att jag tyckte att det lät lite otäckt.
- Drick en kopp lindblomste innan, sa han, det är lugnande.
Jag har hört fler säga att lindblomste har den effekten, men personligen tror jag faktiskt att ett par valium skulle göra mer nytta i det här fallet.

Graviditet och diabetes

Att som diabetiker bli med barn är ingen spontan grej.
Eller bör inte vara det i alla fall, det får diabetestjejer lära sig tidigt.
Den konstgjorda insulintillförseln och det ojämna blodsockret påverkar hela kroppen på lång sikt, och kan påverka barnet i magen negativt.
Så när vi väl bestämde oss fick jag prata med diabetesdoktorn först.
Hon är så bra. Och lugnande. Jag var orolig för riskerna vi utsatte barnet för, men hon sa, att även om jag måste få ner blodsockervärdena innan vi började försöka, är risken för att något ska gå fel med barnet till en diabetiker bara marginellt större än för ickediabetiker. (Och om någon sitter på annan information, var snäll och håll tyst om den!)
Risken för att min syn skulle bli sämre var däremot så stor att vi inte fick göra någonting om jag inte fick klartecken från min ögonläkare.

Så jag gick till henne, ögonläkaren med det konstiga namnet, och frågade om hon rekommenderade att vi lät bli.
- Hur skulle jag kunna göra det? Hur skulle jag kunna säga så till någon, frågade hon retoriskt, och där hade hon ju en poäng.
Jag fick veta, att det var omöjligt att säga hur synen skulle komma att påverkas vid en graviditet. Sant var att jag måste sluta med ögondropparna som haft så god effekt, och vara beredd på eventuella behandlingar med ögoninjektioner igen.

Jag var lättad och tänkte, att strunt samma hur det går med ögonen, huvudsaken är att barnet inte påverkas!
Fast sedan började jag fundera. Hur dålig kan synen bli? Om den blir så dålig att jag inte ens kan läsa för barnet, är det värt det?

Ja, kom jag fram till.
Jesús var väldigt osäker.


Nu har jag varit på ögonkontroll igen, och ta mig tusan, ögonen är bättre än på länge!

Tandläkarskräck och valium

Min tandläkarskräck började när jag var liten. Eftersom jag inte gillade att gå till tandläkaren bestämde sig min tandläkare för att lura mig när en tand skulle dras. Hon sa inget om det, sa bara att vi skulle prova en bedövningskräm. Hon strök på tjockt med kräm på en sådan där mjuk rulle och höll den en lång stund mot tandköttet. Sedan sa hon att hon skulle känna där om det var bedövat. Gör det här ont? Gör det här ont? frågade hon gång på gång, nä, nä, ja, ja, JA! för med ett ryck drog hon tanden och den smärtan... Och sedan dess har den där lilla vassa grejen som man undersöks med fått mig kallsvettig och tårögd, och så var det den där nålfobin (jodå, sprutor är också jobbiga, inte bara blodprov), och så gick det ett antal år utan tandläkarbesök. Och nu gick en bit av en tand av så det var bara att gå.

Vi har en tandläkarmottagning precis vid det gamla tvättstället, dit gick jag. Fick tid för undersökning dagen därpå, alltså idag, och det var en upplevelse, kan man säga. Man måste ha munskydd på sig hela tiden när det är möjligt. Fast det var en parentes. Den här tandläkarmottagningen har en massa konstiga apparater. Jag fick stå i en maskin och bita i något medan en apparat snurrade runt huvudet och tog en bild. det var vanliga bilder, sedan spärrades läppar och kinder ut och bilder togs av tänderna framifrån. Till och med en porträttbild av mig togs!

I alla fall, imorgon ska jag tillbaka för att få min stackars tand omhändertagen. Förhoppningsvis går den att rädda. Jag chansade och frågade om det går att få lugnande, för den där sprutan blir jobbig, det vet jag. Och strax därefter hade jag ett recept på en tablett valium i handen. Jag har aldrig tagit valium, tror jag. Någon slags tablett fick jag visserligen när jag fick injektioner i ögat.... Är inte det rätt starkt? Det är nog bäst att få undan så mycket jobb som möjligt innan jag tar den där tabletten, för efteråt kanske det blir svårt att jobba...?


Eller vänta... Jag sökte på nätet. Effekt av valium. En person undrade det i en tråd, hade visst tagit fyra gånger min utskrivna dos för att dämpa ångest vid föredrag i skolan, och kände sig inte annorlunda alls utan hade samma ångestfyllda självmordstankar... Varför kollade jag... Tänk om den där tabletten inte hjälper alls? Tack och lov att jag bara behöver inför en injektion i munnen. Det finns folk som har det tufft på riktigt.

Tillbaka från Portugal

Har kommit tillbaka till Spanien efter Portugal-resan.
Vi har sett så vackra saker att det inte finns ord för det, men några bilder har jag tagit för att ni ska få en aning.
(Fick köpa nytt minneskort dag två.)
Vi har inte bara upplevt skönhet, utan också (i mitt tycke) den fulaste, konstigaste och deppigaste platsen i Portugal. Tänker aldrig, aldrig återvända. Kör hellre långa omvägar. Men jag har minnen därifrån, och en dag, när jag har glömt hur gräsligt det var, ska jag ta fram dem och skratta.
Måste sova, imorgon blir en lång, jobbig dag.
(Dags för ögonspruta nummer två. Sällskap får jag med mig trots att J jobbar, men knappast ett lugnande sådant.)
 Sedan ska jag berätta om Portugal.
Och svara på alla fina och tänkvärda kommentarer som ni har lämnat medan jag har varit på annat håll!

Att pendla mellan galenskratt och gråt

Detta med att försöka få ihop livet med två barn, samtidigt som vi båda jobbar och lilla barnet är hemma, det börjar tära ordentligt. Igår gick jag hela eftermiddagen med lust att gråta, av stress, och längt efter Disa. Vad jag längtar efter henne! Jag hinner ju aldrig vara med henne! Bara hon och jag!Igår på kvällen hade jag inte ens tillbringat tio minuter sammanlagt med Disa på hela dagen, men lyckligtvis var hon sen med middagen och jag satte mig bredvid henne kvart i nio. Där fick vi en liten stund, och sedan sjöng jag för henne tills hon somnade i sängen. Jag ville ligga kvar och hålla om henne, stryka henne över kinderna och armarna, men det var sent, det fanns inte tid ifall jag själv skulle hinna sova.

Landade bredvid Jesús i soffan, även han helt slut. Han hade haft hand om båda själv ända sedan han kom hem från jobbet för sex timmar sedan, utom den timme då vi kunde dela upp oss och ta ett barn var. Funderade på om jag skulle äta middag, men vågade inte göra iordning något eftersom Runa, som för en liten stund sedan somnade i vagnen, säkert skulle vakna när som helst. Jodå. Så det var bara att gå upp med henne och försöka amma henne till söms, men det var omöjligt, hon kämpade emot sömnen ända tills hon klarvaken såg mig i ögonen och log. Och jag som fortfarande hade lust att gråta började skratta istället. La mig på rygg i sängen och hissade Runa upp och ner som ett flygplan och skrattade galet. "Det här är hemskt! Fruktansvärt! Ska det vara så här? Jag fixar inte detta!" och skrattade ännu mer, galet. Tänkte på bloggaren Den där om Jenny som fick en depression när hon blev gravid med sitt tredje barn, de två andra var ungefär som Disa och Runa är nu i ålder, och jag skrattade så tårarna rann eftersom jag så väl kunde relatera till det nu. Ja, det låter galet.

Jag tänkte, att om Runa skulle somna nu skulle jag få sova i sju och en halv timme, upphackat med amning, men Runa var mycket vaken, så vi gick ner till Jesús istället. Pendlade fortfarande mellan lust att gråta och galet skratt och kom inte på något att säga till honom. Vid de tre korta tillfällen som vi hunnit träffas under dagen hade vi massor att säga, men det fanns inte tid, vi påbörjade något och avbröt, vi tar det ikväll, när Disa somnat. Kanske Runa också. Men nej. Jag mindes inget av vad vi skulle prata om, trots att det handlade om två dagars uppskjutet prat. Eller så hade jag ingen lust längre.

Teaterprogrammet, som jag inte hunnit läsa ordentligt, låg på bordet. Försökte säga något neutralt som inte påminde om den här förfärliga, stressiga situationen.

"Har du kollat teaterprogrammet" frågade jag.
Jesús tittade på mig, fnissade till. "Varför skulle jag göra det?" (underförstått - när skulle vi hinna se på något på teatern?) Det fick mig att skratta galet igen, kunde inte sluta.

En stund senare, Jesús pekade mot tv:n:
"Titta!"
"Vad då? Fisken?"
"Nej, du missade det, det var en tallrik med bönor... Jag saknar när vi kunde äta bönor och riktig mat." (underförstått - vi hinner inte längre laga mat)
"Ja, häromdagen började jag längta efter pisto, haha!"
Och galenskrattet igen, kunde bara inte sluta.
"Pisto! Hahaha! Två timmars matlagning, hahahaha!"
"Tänk N och A som ska få sitt andra barn, de har ingen aning om vad som väntar, hahahahahaha!"

Runa började bli gnälltrött, det var bara att gå upp och försöka söva henne med amning igen, men det dröjde. Och dröjde. Jag räknade ner. Om hon skulle somna nu skulle jag få sova sex och en halv timme innan jag måste upp. Om hon somnade nu skulle jag få sex timmars upphackad sömn... Hörde Jesús gå och lägga sig, tänkte missunnsamt att hans väckarklocka skulle ringa en timme senare än min. Men Runa är otroligt svårsövd just nu, det funkar bara med mitt bröst i munnen.

Till slut somnade hon till white noise på mobilen. En youtube-video med brus som ska verka lugnande för bebisar. Under den finns tusentals kommentarer, från andra föräldrar, som man kan läsa medan bruset pågår, det går ju inte att göra något annat. Videon har varit upplagd i flera år, och fortfarande ligger föräldrar och läser kommentar efter kommentar medan deras bebisar ska somna till brusljudet. Vi är många i samma situation. Det blir bättre.

Vackra veterinärer

En ganska stor del av juldagen och annandagen tillbringade jag med min kompis och hennes hund på veterinärakuten.
Och jag la märke till något.
Alla kvinnliga veterinärer var så vackra!
Modellsnygga!
Den ena vackrare än den föregående. Vad var det här? Det gick inte att låta bli att stirra på dem. Blicken svepte från ögon till ögonbryn till läppar till tänder till leenden, smilgropar, hår... Det blev för mycket.
Och när vi satt där för tredje gången kom en mamma med dotter in. Den sexåriga dottern var den sötaste sexåring man kan tänka sig, och mammans röst borde man spela in och ha som lugnande nattmusik. Hade jag låtit så skulle Disa aldrig ha några problem med att somna, och mardrömmar skulle jagas bort på ett ögonblick. Vad VAR detta för ställe? Och fick jag verkligen sitta där, en helt vanlig Annika?
Är det bara på den veterinärmottagningen som veterinärerna är så snygga? Eller är det ett allmänt känt fenomen att veterinärer är det? Som frilufslivsmän, till exempel?
Någon som vet?

Frisör-problem

Håret var verkligen långt, det var det.
"När ska du klippa dig" brukade folk fråga, och jag svarade; "När jag tröttnar. Då klipper jag av det."
Jag tröttnade för två år sedan. Schopp sa det. Lätt som en plätt. Flätan sparade jag för att sälja till en perukmakare och köpa en trollkarlshatt för pengarna. Jag fick den bästa trollkarlshatt jag kunde tänka mig av min morbror, så flätan har jag kvar.
Det var lätt att klippa av håret, ja, men jag hade inte räknat med vad som skulle komma därefter.
Problemet med att hitta en frisör.
Ni vet. En sådan där frisör som man kommer ut leende från. Som alltid får en fin, och vet mycket bättre än man själv hur ens kalufs borde se ut. Som förstår en utan onödigt pratande. En egen frisör!

Det följande året kom jag ut med tårar i ögonen varenda gång jag hade klippt mig.
Värst var hos frisör nummer två i grannstaden.
Jag skulle bara gå in och beställa tid, men kom intill direkt. Och varför inte, tänkte jag när jag pratade med den stadiga, trevliga frisören. Hon såg pålitlig ut.
Tyvärr, visade det sig, var det inte hon som skulle klippa mig, utan den unga söta som just hade gått ur frisörgymnasiet.
Tjejen var nogrann. Sannerligen att hon var! Herregud, hon tog så lång tid på sig att salongen hade gått i konkurs om alla vore lika långsamma som hon! Vid tvättfatet satt jag längre tid än någon annan. Hon grejade med krämer och schampon medan de andra kunderna kom och gick och förmodligen blev de färdigklippta också medan mitt hår fortfarande behandlades med balsam och inpackning.
Sedan började hon klippa. Hon klippte. Och klippte. Tio strån i taget. Först tyckte jag att det var lugnande att hon var så noggrann. Efter en timme hade träsmaken i rumpan ersatts av domningar och jag brydde mig inte längre om noggrannheten, jag ville därifrån. Men tjejen var långt ifrån klar.
Jag kände mig som Harry i Love Actually, ni vet när han köper ett halsband av Mr Bean och är livrädd att hustrun ska få syn på honom (halsbandet var ju inte till henne). Han har superbråttom men kassören Mr Bean pillar med torkade blommor, fina band, cellofan och så vidare, allt för en vacker inslagning av det dyrbara smycken.
Mr Beans paket blev säkert mycket fint.
Mitt hår blev det inte.
Men det sa jag förstås inte.
Jag ljög och sa: "Vad fint det blev. Vad duktig du är."
(Hon var ju så ung.)
Men så fort jag hade kommit utom synhåll på gatan drog jag på mig mössan, röd av skam, jag hade fått en tantfrisyr och åldrats 20 år!
Gick sedan till jobbet, men tog inte av mig mössan på hela dagen.

Till slut hittade jag faktiskt en riktigt bra frisör. Riktigt bra.
Då flyttade jag till Spanien på heltid.
Så jag måste jag hitta en ny.
Jag går på en rekommendation. (Fast eländesfrisören var också en rekommendation, så man vet ju inte.)
Idag ska jag klippa mig i alla fall.
Spänningen, spänningen...

Betala när du kan-mentaliteten

Trillingnöten skriver om när hon inte kunde betala med kort i en New Yorkbutik och blev erbjuden att komma tillbaka senare och betala.
Det händer hela tiden här i Sevilla. Inte i de stora snabbköpen utan i småbutikerna, där man känns igen. Hos slaktaren, i bageriet, kopieringsaffären, grönsaksaffären...
- Hur mycket är jag uppe i nu? Jag tog inte med så mycket pengar.
- Men snälla nån, det spelar ingen roll. Köp det du behöver så betalar du när du kan!

På sätt och vis är det lugnande att veta, att om det skulle saknas pengar vid något tillfälle är det inget problem. Å andra sidan avskyr jag att vara skyldig något och vägrar att hamna i den situationen.
Men det som hände på kebabstället på andra sidan gatan för ett tag sedan låg utanför min kontroll.
Jag hade beställt deras goda pommes frites och satt på en stol ute med Disa i vagnen och väntade.
Disa började bli uttråkad så jag gav henne de två euromynten jag hade i handen, och vi lekte med dem. Men så sträckte hon upp handen med mynten och pengarna ramlade innanför hennes body. Jag började känna och leta i tröjärmen, ställde henne upp ifall mynten skulle ramla ur byxorna, tog till och med av henne byxorna för att få tag i pengarna... Men omöjligt. Jag hittade dem inte. Tänkte att de kommer nog fram vid blöjbytet, men det var ju nu jag behövde dem.
Då var maten klar och killen kom ut med påsen för att jag skulle slippa gå in med vagnen.
- Vi lekte med pengarna och nu verkar de ha ramlat innanför hennes kläder, förklarade jag och tyckte själv att det inte lät särskilt trovärdigt, men vad skulle jag säga?
Jag gav upp letandet och såg att jag fortfarande hade 1,30 euro i portmonän. Jag fick betala det jag hade och bli skyldig 20 cent, vilket grämde mig mycket.
Kebabkillen ville absolut inte ta emot pengarna, jag kunde betala någon annan dag istället. Kanske han trodde att jag var pank?
Jag lämnade dem i alla fall med löfte att komma tillbaka senare med det som fattades.
Det tog några dagar innan jag kom förbi stället medan det var öppet. Jesús tyckte att det var dumt.
- Att betala 20 cent som fattats är som att ge pengar till en tiggare, inte ens näsduksförsäljaren vid vårt övergångsställe skulle acceptera det, menade han.
Och han hade rätt, kebabkillen vägrade att ta emot pengarna, så det fanns inget att göra.


Hur är det där ni bor?

N-ordet

Näe hörrni, inlägget om det deprimerande, religiösa tokstället i Portugal är på gång, men jag är för trött för att slutföra det och har djävulskt ont i huvudet.
(J kallar det baksmälla efter överdosering av lugnande tabletter.)

Jag tycker att ni ska läsa en annan blogg så länge.
Det är Nadia som har tipsat i en läsvärd kommentar till inlägget "Kommentar angående utlandssvenskar". Klicka på länken och läs vad Nadia har skrivit.

Länkarna som hon har tipsat om går till Fatous blogg.
Det här inlägget handlar om n-ordet och användningen av det. Mycket långt, mycket förklarande, mycket, mycket bra.
Det här handlar om vad Fatous tioårige son var med om en gång. Gud vad jag önskar att jag hade varit med på bussen då.

Valet i Andalusien - Podemos

Det här inlägget är långt som tusan, men ta er tid och läs det, intresserad av spansk politik eller ej, för det här är vad som händer i Spanien just nu.

Jag skrev ju litegrann om valet i Andalusien.
Nu ska jag berätta lite om det politiska klimatet i Spanien och det nya, populära partiet Podemos som de etablerade partierna är så rädda för.


Något var tvunget att hända. I landet där korruptionen är så omfattande att folk rycker på axlarna över nya avslöjanden, hur grova de än är, det är politiker på regeringsnivå, storföretag, fotbollsspelare, kungahuset som fifflar med pengar. Samma i de båda stora partierna, socialisternas PSOE och högerns PP, även vänsterpartiet Izquierda Unida är inblandat i flera avslöjanden. Det som förvånar en svensk är att de misstänkta jobbar kvar på sina poster. Inte påverkar mutskandalerna valens utgång heller, regeringsmakten växlar alltid mellan samma partier. Lagen är utformad så att en röst på ett stort parti är mer värd än en röst på ett litet parti för att skydda tvåpartisystemet, det är därför det är så svårt att få in nya politiker och idéer. Rösterna är alltså olika värda beroende på vilket parti man röstar på.
Det är en av anledningarna till proteströrelsen 15 M som blev upptakten till Podemos.
Förra året presenterade sig det det då fyra månader gamla partiet i EU-valet och fick så många som fem mandat till Europaparlamentet.

Etablerade partier blev skrämda över att tvåpartimakten var hotad och började föra en förtalningskampanj utan dess like.

Först försökte de förlöjliga partiets talesperson Pablo Iglesias. Det skrattades åt att han var långhårig (han började kallas för Hästsvansen istället för vid sitt namn), det sades att han var smutsig och inte tvättade sig samt att han köpte sina skjortor i en billig lågprisbutik.
Även om jag inte har hört det själv är jag övertygad om att det har sagts att han är homosexuell också, framförallt regeringspartiet Partido Popular brukar ta till det "vapnet" mot partimotståndare.
Podemos växte i popularitet.

Bara för att nämna något om Pablo Iglesias innan jag fortsätter: Pablo Igesias är en man som är svår att trampa på. Han talar som ingen annan. Han vet att  gå till svars. Han har argument och argumenterar ner "motståndare" så fullständigt att det nästan väcker medlidande.
Universitetsprofessor. Att han har utbildning och ett vanligt yrke inger förtroende hos folk, då många styrande politiker i PSOE och PP har plockats från ungdomsrörelserna och aldrig varit ute i arbetslivet.

Partido Popular och PSOE blev än mer oroliga och började försvara varandra i kampen mot Podemos, vilket är mycket anmärkningsvärt då de annars smutskastar varandra på den lägsta nivån. De började skrämmas. Säga i medierna att om tvåpartisystemet försvinner kommer landet att krascha. Podemos är farligt!
De jämförde Podemos med Venezuelas styre, som är ett skräckexempel för många här. En känd reporter i högertidningen El Mundo (här ägs ju nyhetsprogram, tv-kanaler och nyhetstidningar av politiska partier, och reportrarna för deras talan) att Venezuela stöder Podemos ekonomiskt, något som naturligtvis inte var sant.
En högt uppsatt PP-politiker beskyllde Pablo Iglesias för att vara vänligt inställd till terrorgruppen ETA, vilket är det värsta man kan beskyllas för i Spanien.
För det mesta händer ingenting efter sådana grundlösa beskyllningar, som är mycket vanliga, och det är en av många saker som Podemos vill ändra på. Grundlösa, falska beskyllningar för att svartmåla kända personer och politiker. Så de anmälde helt enkelt nämnde reporter samt politikern i ovanstående två fall.
Enligt en ny lag kostar det pengar att göra en anmälan. Podemos uppmanade anhängare via sin hemsida att donera pengar, 300 euro behövdes, och på några timmar hade partiet fått in 13 000 euro. Det som blev över ska gå till framtida anmälningar.

Den senaste tiden har det mest handlat om skrämseltaktik. Vad som händer om Podemos kommer till makten (Podemos har inte som mål att hamna i maktposition utan vill istället förändra politiken i landet). Vad som händer med Spanien. Det har grävts efter skandaler och oegenheter för att visa att Podemos inte är ett dugg bättre än etablerade partier. En tidning har till och med publicerat ett nakenfoto på en Podemos-kandidat i kriget mot partiet.

Politikerföraktet i Spanien är enormt. I undersökningar om vad spanjorerna anser vara landets största problem kommer alltid svaret "politikerna" som ett av de största problemen efter exempelvis arbetslösheten. Och många är tveksamma till om Podemos verkligen är bättre än övriga partier. Alla politiker är likadana, är den allmänna uppfattningen.

Podemos har ändå fått ett imponerade stöd på kort tid. Mycket av det som partiet arbetar för är självklart för en svensk. Oberoende media till exempel. eller att alla spanjorer ska få något slags ekonomiskt stöd eller bidrag vid arbetslöshet. Nästan 700 000 familjer har ingen inkomst alls. Att det ska bli svårt att vräka människor som inte kan betala sina bostäder och som inte har någonstans att ta vägen. Att sänka politikernas löner, straffa även etablerade politiker vid lagbrott, förhindra prisspekulationer mot att styrande senare lovas toppjobb på privata bolag.
Att förändra det politiska systemet så att alla röster blir lika mycket värda. Just den orättvisa skillnaden i röstningen, har oroat Podemos anhängare sedan EU-valet, samtidigt har det fungerat som lugnande besked från motståndarna inför riksdagsvalet 2015. Det här hörde jag i ett nyhetsinslag efter EU-valet:
- Det blir inte samma sak som i EU-valet. Till EU-valet har vi varit tvungna att räkna rösterna på ett annat sätt.
Det syftades på europeiska regler där alla röster är lika mycket värda.



Nu undrar alla vad som kommer att hända i riksvalet i höst...