Hur vet man att det handlar om fobi och inte vanlig rädsla?
Vi kan hoppa över otrevliga detaljer, fysiska och psykiska, och saker som inträffar när man utsätts för skräcken. Till exempel blodprov i armen.
(Men kan nämna det fruktansvärt orättvisa i att om jag lyckas sträcka fram armen och den är tillräckligt stilla för att de ska kunna sticka i den är kroppen så stressad att blodkärlen dragit ihop sig som sytrådar, de sticker och sticker och det finns inget blod att ta.)
Och gå direkt på det här: man vet själv hur absurd rädslan är. Man är fullkomligt klar över att ett stick i armen inte är farligt. Att det går fort. Att det är för ens eget bästa. Att det inte ens gör ont!
Men det har ingen betydelse, och den som försöker intala en fobiker sådana argument är bara okunnig.
Jag vet när det började. Det var med ett felstick på handen där en kanyl skulle sättas under en sjukhusvistelse för mer än 15 år sedan.
Nu är jag i Spanien och jag är så tacksam för den hjälp jag får. Jag har fått en sådan söt psykolog.
Hon bad mig att gradera på en skala saker som har med fobin att göra. Efter hur obehagliga de är. Sticket och spännbandet om armen kommer högst upp förstås. Längre ned kommer saker som att gå in i ett sjukhus, se människor med plåster på armen, att ligga i sängen med armen utsträckt med armvecket uppåt när jag ska sova (otänkbart), att J råkar komma åt armvecket när han håller om mig.
Jag fick i läxa att rita en detaljerad teckning av Skräcken. Blodprov i armen. Jag gruvade mig något fasligt för det. Men så var det kvällen innan. Kunde inte skjuta upp det längre. Och jag satte mig med papper och en hink pennor och kritor.
Det jobbiga var såklart inte att rita, utan att jag var tvungen att föreställa mig situationen.
Och jag satte igång. Och började grina, och måde illa, och fick ta paus och tänkte skita i det, men... efter en stund... släppte det lite... och jag kunde koncentrera mig på teckningen. Det är ju väldigt roligt att rita. Och sedan var det mest... en teckning. Inget mycket mer. Jag kunde titta på den. Och var mycket nöjd. Med att jag hade ritat den. Visade Jesús.
- Jaså. Men, den där handen? Det är ingen som håller fast en när de tar blodprov.
- Jo, mig. För att armen ska vara stilla.
Jag kan inte påstå att jag gillar teckningen, tänker inte sätta upp den på väggen precis, den är obehaglig, men psykologen var väldigt nöjd med mig.
Och jag också.
Alltså teckningen...så konstnärligt talande! En del av dig som du måste fortsätta och utöka! Teckna gärna en till mig då jag borde gå till tandläkaren för en nu annalkande infektion.
SvaraRaderaGlömde skriva mvh Pia :-)
SvaraRaderaTror tyvärr inte att det får önskad effekt om någon annan tecknar... Bättre tips: Lustgas!
SvaraRadera