Den försvunna bilen

Jag hade varit stressad när jag parkerade på den större parkeringsplatsen i Camas och hade skyndat mig därifrån, både för att jag var sent ute och för att jag inte ville betala den olaglige parkeringsvakten. Men hade jag verkligen varit så stressad att jag inte längre kunde minans var jag ställt bilen?

Jag gick fram och tillbaka över parkeringsplatsen. Ingen bil.
Ett par män som stod och pratade över en motorhuv la märke till mig.
- Letar du efter något, undrade de.
- Ja, bilen. Jag vet inte var jag har ställt den.
- Vad är det för bil?
- En liten vit...
- Märke?
- ... Citroen.
Jag drog till med Citroen. Det är lika svårt för mig att lära mig märket på den lilla vita som det är att säga kolhydrater på spanska. Det går inte in i huvudet bara. Att det blev Citroen var för att jag visste att det var något knepigt med märket, inte helt enkelt att uttala, inte som Volvo till exempel.
Nåväl. De båda männen lämnade samtalet och började går fram och tillbaka över parkeringsplatsen tillsammans med mig för att leta efter den lilla vita Citroenen.
Tankarna rullade. Tänk om bilen blivit bortförd? Stulen? Kanske har den olaglige parkeringsvakten hämnats för att jag inte hade betalat honom? Hur ska jag ta mig hem? Jag lämnade ju busskortet hemma. Ringa Jesús? Men han kan inte hämta mig. Jag har ju bilen. Eller hade...
Nu började det bli jobbigt. Parkeringsplatsen var inte särskilt stor, och den var inte ens halvfull.

Men den stod där. Den lila vita bilen. I ett hörn, oväntat nog.
- Är det den? Men det är ju en Renault Clio, ingen Citroen, sa den ene.
- Jaha, jag tog visst fel. Det är inte min bil.