Disa och svenskan

Jag träffade ett par svenska kompisar i helgen, med barn i samma ålder som Disa. Vi har försökt träffas med jämna mellanrum tidigare, men det blir inte så ofta att vi ses alla tre nu, efter flytten till Aracena.
Vi pratade om det här med svenskan, och jag som varit lite nedslagen det senaste med anledning av detta, kände mig ännu deppigare efter samtalet.
Sedan Disa började tala har hon pratat mest svenska, helt enkelt för att Jesús är rätt fåordig och jag har babblat så mycket jag orkat för att lära Disa språket.
En spansk släkting tyckte att det var illa att jag vägrade lära henne spanska, kanske i frustration att inte kunna kommunicera så mycket med henne, men det brydde jag mig inte om, jag visste att spanskan inte skulle bli något problem.
När Disa började förskolan i höstas vände det, och just nu pratar hon nog ungefär hälften spanska och hälften svenska, och det blir bara mer och mer spanska. Det är ju inte så konstigt. På förskolan matas hon med spanska. På helgerna är det spanska med farfar och andra släktingar och kompisar till oss. Det senaste har jag jobbat mer och då är det spanska med hennes pappa på eftermiddagar och kvällar också.
Hon får bara svenska från mig och de svenska barnböckerna, som inte är så många och som vi börjar tröttna lite på. Några enstaka svenska barnprogram.
Häromveckan när vi var ute hela dagen med ett gäng spanska kompisar, funderade jag på kvällen på ifall jag hade hört något svenskt ord från Disa överhuvudtaget den dagen.
Usch, vad ledsamt det känns.
Nu träffade hon ju inte så många fler svenskar när vi bodde i Sevilla, men någon eller ett par gånger i månaden fick vi in svenskträff, vi tre mammor med små barn, och det finns en barngrupp som ses en stund varje måndag. Det var ju lite i alla fall.
De andra svenska mammorna åker hem till Sverige ett par gånger om året eller mer, och får besök av barnens morföräldrar, och jag tänker, att det är synd att Disa inte har några morföräldrar. Vi har ju inget sådant självklart hem att åka till när hemlängtan slår till, eller bara önskar andas svensk luft och vara hemma ett tag, och inga morföräldrar som kommer och hälsar på, ni vet. Jag kommer aldrig att kunna göra det som den ena mamman tänkt, att låta barnet vara själv med morföräldrarna på somrarna några veckor för att tvingas prata och lära sig svenska.
Jag vill så gärna att hon ska lära sig bra svenska, men det känns väldigt otillräckligt när hon bara har mig att lära sig av.