Disas namnsdag

För en vecka sedan stod det Disa i den svenska almanackan.
Enligt Jesús. Jag vet inte varför han minns det, när han knappt kommer ihåg när jag fyller år, men det gör han.
Spanjorerna har frågat oss vem Santa Disa var, för här har alla namn efter helgon, och de namn som står i kalendern är olika helgons dag. Kanske därför många tar namnsdagar på lite större allvar?
Vi såg namnsdagen som en perfekt ursäkt till att baka tårta, så vi samlade ihop ett litet gäng. (En familj uteblev eftersom det hade regnat dagen innan och det kunde vara vått i gräset. Spanjorer och väder...)
Disa har så bra minnen från när hon fyllde två år i juli (!) och pratar ofta om det, tårtan, ljusen som skulle blåsas och så, och hon såg fram emot tårtan som vi skulle baka nu. Hon dekorerade med strössel och jordgubbar och hela handen hamnade i grädden ett par gånger.

Vi drog iväg till en fin grillplats i närheten. Där grillade vi sardiner och kött, och hade med oss croquetas, ensaladilla, hembakt olivbröd, salchichón och drycker och snacks, och så tårtan förstås. Det blåste så mycket att Disa aldrig fick chansen att blåsa ljusen, det gick inte att tända dem, men vi sjöng födelsedagssången Cumpleaños feliz som hon tycker så mycket om och går och sjunger på själv varje dag, och hon blev så glad!
Och det blåste kallt och vi frös och frös och skyddade maten från Beethoven, en stor sankt bernhardshund som bor där i närheten, och hunden Gordo förstås, som är ännu ivrigare, men han är så liten att han inte når upp till bordet.