Jag hade förhoppningar om att Disas svenska skulle förbättras medan vi var i Sverige. Jag pratar enbart svenska med henne, som ni vet, och nästan alla hennes böcker är på svenska, men eftersom språket här är spanska är det spanska hon pratar, och enstaka svenska ord.
Redan första dagen i Sverige träffade vi på en kompis som bor i Spanien med ett jämnårigt barn. De tillbringade hela sommarlovet i Sverige, och barnet hade efter tre veckor övergått helt till svenska, så att pappan, när han kom, inte förstod vad barnet sa. Jag blev så glad, för jag vet att hon kämpar med svenskan, dessutom gav det mig lite hopp, även om jag hade svårt att tro att Disa skulle prata svenska efter tre veckor.
Jag kan säga, att efter nästan fyra veckor i Sverige hade Disa inte bytt språk. Men hon talade nog nästan hälften svenska.
För att inte gå och vara ledsen över att det inte blev mer påminner jag mig om att vi har olika förutsättningar. Min kompis åker till Sverige flera gånger om året, firar högtider där, tillbringar sommarloven där. Barnet har svenska morföräldrar som kommer och hälsar på i Spanien, och efter besöken säger dagispersonalen att barnet pratar mer svenska än innan.
Min kompis kommer, när barnet blir lite äldre, låta denne åka själv till morföräldrarna på somrarna, och tvingas kommunicera på svenska.
Disa har ju inga svenska morföräldrar, och jag har ingen självklar plats att åka till när jag får hemlängtan eller vill fira svensk jul. Det finns inga svenska morföräldrar som längtar efter barnbarnet och kommer för att träffa det. Ja, ni vet. Ingen bitterhet i detta, bara konstaterande.
Förutsättningarna är olika.
Jesús sammanfattade det med att, sorgligt men sant, hänger tvåspråkigheten mycket på att man har familj eller pengar, eller helst både och. Med pengar kan man betala ett läsår i svenska skolan, eller åka ofta till Sverige, och sova på vandrarhem eller hyra stuga i brist på annat.
Även om jag känner mig lite uppgiven ibland så kommer jag så klart inte att lägga av. Jag fortsätter att enbart prata svenska med Disa, sjunga svenska sånger med henne och läsa svenska böcker. Så klart. Allt annat skulle dessutom kännas onaturligt.
Att du pratar med henne osv är ju guld värt! Då får hon i alla fall hörförståelsen. Böcker är ju bra, då kommer hon att kunna läsa på svenska. Sjunger hon med i svenska sånger? Då övar hon upp munnen att formulera svenska ord. Så jag tror nog att du gör ett oerhört bra jobb, en bra grund. Sedan är det ju upp till Disa ...
SvaraRaderaOm du frågar henne något på svenska så svarar hon alltså på spanska. Om du då frågar vad det heter på svenska, vad händer då?
Vi har inte kommit dit än att jag förklarar att det ena är svenska, det andra är spanska. Däremot har jag börjat be henne att säga till exempel vill istället för quiero, sådana saker. Hon har inget emot det, men ibland blir det svårt för henne. I går envisades jag med att hon skulle säga "jag vill inte" istället för "no quiero". Det gick sådär. Det närmsta vi kom var No vill quiero inte :-)
RaderaMen hon pratar lite mer svenska med mig än med Jesús.
Testa att Jesus frågar vad det heter på svenska, så har vi gjort och det funkar förvånadsvärt bra ��! Hon kan något bättre liksom, och får förklara.
RaderaVill bara säga att Dani inte började pratade spanska förrän ganska sent, alltså om jag minns rätt först när han var 3-4 år. Han pappa kan ju ingen svenska så de hade en ganska jobbig period då Dani förstod men svarade på svenska och hans pappa fattade inte alltid vad han sa... så håll ut och ha tålamod. Dani pratade även inte svenska (hela meningar) förrän han var nästa 2 år + 3-4 månader. Det är en långsiktig process och det är bara att försöka hålla ut och kämpa. Hitta saker hon tycker är spännande att lyssna på.
SvaraRaderaDani undrade varför han måste lära sig spanska, så modersmål kommer nog inte heller bli helt lätt även om det underlättar för mig så är det ändå kämpigt. Ja, han träffar ju bara sin pappa var 6-8 vecka och då blir det intensivkurs. Så det kommer nog gå upp och ned. För Dani tycker jag det gjort stor skillnad att lära känna fler barn med spanskspråkiga föräldrar, att leka med andra barn så försök fortsätta med svenska lekträffar.
Sen är det ju tyvärr så att det handlar om familj och pengar... för att kunna resa.
Eftersom vi lämnade Sevilla är det svårt att få till lekträffar nu. Det finns inga svenska barn här. I Sevilla träffas de svesnka barnen regelbundet en gång i veckan, och även om barnen pratar spanska sinsemellan hör de andra föräldrar som pratar svenska.
RaderaJag tycker att det var bra av Dani att prata hela meningar när han var så liten. Disa pratar i meningar och förklarar, men det är en hel del vi inte förstår än.
Förstår att Dani är frågande till modersmålsundervisningen. Han är liten ännu, svårt att förstå varför han ska gå på sådana språklektioner. Men en fantastisk möjlighet. Och tur att han träffar sin pappa så ofta som han gör ändå!
Det är förövrigt ok att vara bitter, ledsen, arg över förutsättningarna... Som med Danis farföräldrar hade älskat och skämt bort honom med spansk kultur, mat, prat... något som tyvärr inte kommer hända;(
SvaraRaderaSå tråkigt! Jag beklagar verkligen!
RaderaDe där känslorna komemr ju också, även fast man inser att inte hjälper, det är som det är och ingenting som går att ändra på.
Min son har en fransk pappa, vi bor i sverige och min man gör som du och pratar bara franska. Fram till han var ca 4.5 år sa sonen aldrig någon mening på franska, han bytte bara enstaka ord, och vi åkte ändå ca 4 ggr per år till Frankrike. Men plötsligt vände det på en semester där, och nu som 6-åring svarar han pappa på franska ganska ofta. Så håll ut! Vi har också ett nätverk hemma av andra barn i samma situation, det gör jättemycket, så försök skapa lite lekdejter med svensktalande barn! Och försök träffa barn, barn, barn när ni är i Sverige, för vårt barn är motivationen väldigt mycket större när han träffar andra barn som inte kan svenska (omvänt för er då ). Förresten så kul att läsa om hennes tvåspråkighet och sådant här!
SvaraRaderaTack! Så hoppfullt!
RaderaDet med lekträffar är svårt eftersom vi efter flytten till Aracena har så långt till andra svenska barn. Men jag skulle kunna försöka lite mer, stanna längre i Sevilla när vi åker dit och försöka få till en lekträff, även om de andra barnen är mer eller mindre spansktalande precis som Disa. Det är roligt att träffa de andra svenska mammorna också! Problemet är att jag avskyr att vara i stan och vill hem till byn så fort som möjligt :-)
Jag har tänkt också att Disa blir mycket mer motiverad av andra barn i Sverige när vi åker dit. Första helgen på Sverigesemestern var vi på släktträff, en massa barn var där och det var en fantastisk möjlighet för Disa. Hon lärde sig säga "toa" av dem :-)
Min mans brorssöner bor i Los Angeles med en svensk pappa och en amerikansk mamma. Pappan har bara pratat svenska med dem under deras uppväxt och de har besökt Sverige ungefär en gång om året, inte så ofta alltså. Pojkarna har hela tiden förstått mkt svenska men inte velat prata själva. Inte förrän nu då de kommit upp i tonåren. Då har intresset för Sverige och svenskan vuxit och de läser svenska böcker och pluggar t o m svenska på egen hand kvällstid. I somras när vi träffades var första gången som de svarade på svenska och inte engelska när vi pratade. Så, sammanfattningsvis är chansen stor att Disas intresse för svenskan bli större ju äldre hon blir. Då kommer hon förmodligen också börja fundera mer över sina rötter och sitt svenska påbrå och förhoppningsvis vilja vårda det.
SvaraRaderaTack för kommentaren, fint att höra om brorssönerna! Verkligen! Jag har inte tänkt på att ett intresse för Sverige kan komma senare, men så är det förstås. Det gäller att bygga upp och vårda det intresset.
RaderaFortsätt att prata svenska med henne! Jag är helt säker på att det kommer! Barn väljer alltid det som är lättast, men det betyder inte att det andra inte går in. Bara fortsätt och oroa dig inte! Hon kommer att uppskatta detta och vara sååå glad över det, under andra perioder i sitt liv!
SvaraRaderaFörstår Disa allt du säger på svenska? Talet kommer kanske senare? Tycker också att du ska hålla ut! Min syssling växte upp i Sverige med en finsk mamma och svensk pappa och mamman var stenhård med att bara tala finska med honom, även om han inte sa så mycket på finska själv som liten. Hon brukade ursäkta sig till omgivningen att det var absolut nödvändigt (ingen annan fattade ju något av vad de pratade om, hehe). Men idag kan han iaf finska!
SvaraRaderaDet finns kanske svenska föreningar ni kan engagera er i lite på "distans" när Disa blir äldre och på så sätt få kompisar där? "Svenskkusten" ligger ju inte så nära, men inte jättelångt bort heller, tänker jag.
Du har helt rätt i att olika familjer har olika förutsättningar. Vårt barn hör ju absolut mest svenska och han kommer att lära sig bättre svenska än spanska så länge vi bor här. Vi har dock som mål att vara i Spanien 1-2 gånger per år. Vi var där i april och vi ska åka dit igen nu i vinter.
SvaraRaderaDisa kommer att bli passivt tvåspråkig om du fortsätter att prata svenska med henne, men att hon inte använder det så mycket själv. Det har jag läst om i någon bok men hittade även en bra källa här: https://www.svd.se/sa-blir-barn-flersprakiga
Om hon är passivt flerspråkig kan hon lätt ta upp språket om/när hon åker eller flyttar till Sverige som vuxen och börja använda det! Därför ska du fortsätta prata det med henne.
Vad jag inte håller med Niclas Abrahamsson om, i artikeln jag länkade till, är att båda föräldrarna ska vara konsekventa. Det kanske gäller om de inte talar varandras språk, men annars är ju det mest naturliga att kodväxla - blanda. Så blir det när man har hög nivå i två språk. Det är inget konstigt och inget skadligt. Translanguaging heter det. I ditt fall är det säkert mer fördelaktigt att vara konsekvent, så att Disa kan få höra så mycket svenska som möjligt.
Sedan att tvinga någon att prata ett visst språk i en viss situation (som du inte skrev om, men ändå) tror jag är helt lönlöst, även om jag ibland försöker uppmuntra min man att använda det ena eller andra språket...
Det är jättejobbigt och jättesvårt! Du har ju redan fått en massa bra tips, vill mest säga, kämpa på och HEJA dig! Vet att det är allt annat än enkelt.
SvaraRadera