- Kommer du inte hit nu får du smäll!
Den lille pojken fortsatte att titta men rörde sig inte.
- Jag räknar till tre! Ett... Två... Du kommer genast upp, hör du det? Kom hit!
Pappan pratade så högt, nästan skrek, att Jesús från andra änden av området hade lagt ner sin bok och hörde vartenda ord.
Nu fick pappan nog, kom fram till pojken på två kliv och smällde honom hårt i rumpan. Drog upp honom hårdhänt i ena armen och smällde till honom en gång till. Sedan drog han med sig lille Pedro bort till trappan, där han fortsatte att skälla och hota med att de skulle gå hem. Och där satt de, den arge pappan och den lille pojken som straffades med att tvingas sitta stilla och inte få bada medan den två år äldre brodern lekte och plaskade och uppförde sig som om ingenting hade hänt, eller hände. Han gick bort till den bistre pappan då och då och skojade och pratade som vanligt, vilket tillsammans med att Pedro inte reagerat på ilskan och smällarna fick mig att starkt misstänka att det här är en pappa som slår, på riktigt. Det här var ingen tillfällig smäll.
Disa släppte dem inte med blicken. Jag förklarade för henne att den pappan gjorde något väldigt dumt. Pappor och mammor får inte slå barn. Aldrig.
Efter en lång stund gick pappan hem med pojken, som inte hade fått bada, och ägnade uppmärksamhet åt den femårige brodern. De gick tillsammans till stora poolen där pappan på macho-vis simmade snabbt och skickligt fram och tillbaka och blev påhejad av barnet, och lekte på sina egna villkor med honom en stund innan de gick hem.
Jag kunde inte sluta tänka på det här. Tänkte på lille Pedro, Disas nye klasskamrat, och hans bror. hur har de det där hemma?
Och jag tänkte, att visst har vi det stökigt, och diskbergen verkar aldrig försvinna, och hälften av resväskans innehåll ligger fortfarande på hallgolvet, och ibland tappar jag tålamodet och blir arg, men... Det finns mycket, mycket värre hem att växa upp i.
Vet ni vad pappan blev arg för, förresten? Jo, att treåringen fyllde sin lilla gula leksaksvattenkanna med poolvatten och hällde det på marken. Och inte slutade med det när pappan sa till.
 |
| Personerna på bilden har inget med saken att göra. |
Usch sä obehagligt! Hur ser lagarna runt barnaga ut i Spanien? Är "smäll på rumpan" olagligt? Tänker att det ni såg direkt hade varit föremål för polisanmälan i Sverige.
SvaraRaderaDet är som Bella i kommentaren under säger, barnaga är förbjudet, men ingen ser en smäll på rumpan som aga, det är allmänt accepterat. Ingen skulle komma på tanken att polisanmäla en sådan sak.
RaderaJag mår fysiskt illa av att läsa och även uppleva i Spanien. Flera gånger har jag varit påväg att säga till faktiskt, lägga mig i. Nån gång hotade faktiskt Danis pappa - pappan med att ringa polisen just för att barnaga är förbjudet i Spanien (sen kanske 10 år). Tyvärr anser många att en dask i rumpan inte är aga eller smäll på huvudet...
SvaraRaderaDani blir ofta väldigt chockad just för att han inte förstår varför föräldern blev så arg och reagerade som en gör.
Ja, jag undrar ibland över hur en del andra barn växer upp. Har ett barn på gården i Sverige som nästan alltid är ensam ute till sent, som inte verkar vilja gå hem...
Hur reagerade andra i närheten? Jag tycker det är jobbigt att många andra spanska föräldrar inte ens verkar reagera, att det är så vanligt liksom...
Det var bara vi och ett äldre par där, längre bort. En sådan smäll lägger man sig inte i här, det är vanlig uppfostringsmetod...
RaderaJag tror, att som utomstående har man väldigt lite möjlighet att påverka vad som händer hemma hos ett barn. Har man tur kanske man kan få kontakt, och låta barnet uppleva en annan tillvaro när det kommer hem till en.
Men gud så obehagligt :( Precis som Bella skrev är ju barnaga olagligt i Spanien, men jag har förstått att det ändå lever kvar. Att slå barnet, en tre-åring och sen låtsas som ingenting? Kan på riktigt förstå hur stämningen hänger kvar i luften. Det känns ju så fel.
SvaraRaderaDe jag känner som gått i katolsk nunneskola har berättat om hur man straffades med linjalen om man gjorde något dumt, och då pratar vi 90-00-tal. Också knäpp grej, att det får (fick) ske i skolan!
P.S Nu funkar det att kommentera igen! :D
RaderaMen att de fortfarande slog så nyligen! Det visste jag inte! Vet att lärare kunde slå när Jesús gick i skolan. Jag fattar det inte. Att stå där och slå en unge. Nej.
RaderaTror du att det förändrats till det bättre sedan lagen infördes?
SvaraRaderaBra fråga. Jag har inte en aning faktiskt. Lagen är fortfarande rätt så ny, och det var knappast fråga om grova slag av barnen innan lagens införande heller. Jag tror, men gissar bara, att smådaskar och smällar finns kvar precis som innan.
RaderaVi läste inlägget tillsammans och pratade om det efteråt, jag och min spanske man. Jag kom sedan på att detta måste hänga ihop med heder. Pappan är så rädd att folk runtom (grannarna) ska tro att han inte har koll på sitt barn, att han är en så svag fader som låter sitt barn göra något som är så uppenbart fel - att hälla vatten ur poolen på marken. Han är rädd att folk ska se honom som o-manlig eller en dålig förälder och för att folk ska snacka skit om dem: Han lät sin son hälla ut vårt gemensamma poolvatten på marken, så gör man ju inte! Att han inte har bättre koll på sin unge!
SvaraRaderaDärför blev han arg. Och när barnet inte lydde, blev han ännu argare. För då ser ju folk att han har ett barn som inte lyder. Och det är skamligt. Därför slog han honom. För att han inte kunde få kontroll med ord och för att visa att han minsann kan uppfostra sin grabb, att han inte låter honom göra vad som helst!
Det här med heder lever kvar. Att folk på gatan minsann ska veta att det ogifta paret (vi för några år sedan) absolut inte sover i samma sovrum hemma hos mina svärföräldrar. Det är viktigt. Att behålla familjens anseende. Att inte säga för mycket, vissa saker håller man inom familjen osv.
Jag har ibland haft svårt att knäcka dessa koder, och jag tycker ju absolut att det är helt sjukt att han slog barnet! Jag tycker att vi ska ingripa, men det är ju inte så lätt... Men vi är ju vuxna. Något kanske man kan säga? Jag vet inte...
Jag är glad att jag bor i Sverige ändå, även om inte allt är bättre här!
Det kan handla om heder. Jag vet inte. Jag tänker mer att det helt enkelt är strängare här. Spanska föräldrar är kansek hårdare mot sina barn, sätter snävare och tydligare gränser än svenska föräldrar.
RaderaJag har funderat efteråt på om jag borde ha sagt något. Med spanska mått var det ju inte så farligt (inte personlig åsikt). Och jag tycker ändå att det var bäst det jag gjorde, att inte lägga mig i. Då hade definitivt en dörr stängts där, till Disas nya klasskamrat. Jag hålelr den hellre öppen, hoppas att barnen blir kompisar och att den lille killen kan komma hem till oss ofta. Kanske är det inte illa hemma hos honom, jag vet inte. Men om det skulle vara det kan han komam hem till oss och uppleva ett annat slags hem, en annan typ av vuxna. Och vi skulle kanske få reda på hur det verkligen är hemma hos honom.
Ja! Smart tänkt!
RaderaM tyckte inte heller det lät så farligt, med spanska mått mätt, när vi läste texten tillsammans. Men han höll ändå med mig om att det var fel av pappan.
Det är ju svårt det där med "hur man ska vara som förälder". I Sverige är det säkert rätt "slappt" jämfört med Spanien. Och att vi känner in barnen mer och kanske bryr oss på ett annat, mer känslomässigt sätt? "Hur upplever barnet det?" osv...
Jag försöker ändå sätta gränser för G, men utan att bli arg. Om han vill in i hörnet vid soffan och dra ur lampsladden så säger jag nej och tar bort honom därifrån. Sedan skäller jag ju inte på honom, men jag visar ändå att jag inte vill att han ska vara där och pilla med kontakten. Jag tycker ändå det är viktigt att föräldrar berättar för barnen om vad som är rätt/fel, vettigt/dumt osv. Men dessa värderingar varierar ju från familj från familj och mellan kulturer, länder, tider osv. Alla gör ju som de tycker och känner är bäst. Det viktigaste tror jag är att följa en väg som känns rätt för en själv, och som inte skadar barnet/andra. Jag hade inte kunnat stå för att vara t ex strängare än jag är bara för att det förväntas av mig, tror jag. Men å andra sidan påverkas man ju av omgivningen så det kan hända att jag tänkt annorlunda om jag levt med mitt barn och min familj i Spanien. Vet inte...
Men så klokt sagt! Det är just vad jag har tänkt de senaste dagarna, att man påverkas av föräldrakulturen runt omkring! Jag tror att jag är strängare här än om jag hade bott i Sverige. Jag gissar att jag hade haft mer tålamod, förklarat och diskuterat mer om jag bott där. Varit mer tillåtande. Å andra sidan är jag inte alls som spanska föräldrar. Jag har blivit något mellanting mellan spansk och svensk förälder.
RaderaÅ tredje sidan lär man sig hela tiden. Om vi suklel få ett abrn till skulel denne få mycket bättre föräldrar än vad Disa fick, eftersom vi övar och lär oss på henne!
Jag tror inte det handlar om heder i dask i rumpan utan det är vanlig uppfostran för så gör man med barn som inte lyder. Det är så en alltid gjort. Alla gör så liksom. Jag håller med dig Casa annika, för barnets skull är det nog bättre att inte säga till så att pappan inte blir ännu argare för att han skämt ut pappan om det nu skulle vara så...
SvaraRaderaJag tycker det har förändrats i Spanien de senaste åren, bara åren sen Dani var bebis. Även att en ny yngre generation får barn som följer med sociala medier och läser internationella bloggar om annan typ av uppfostran. Jag var väldigt olika mina vänner som mamma och de tyckte jag var "hippie" men nu tror jag även "vänster"-föräldrar ammar länge, bär barnen, sover nära etc.
Jag tycker det är lika jobbigt med föräldrar som låter bebisar skrika sig till sömns, som tvingar bebisar sova ensamma i eget rum från de är några veckor gamla... väldigt vanligt i Spanien. Jag kunde nästan inte fortsätta umgås med mammorna...
Danis pappa blir ofta väldigt arg, skäller högljutt på Dani så att han nästan blir rädd, på vanligt spanskt sätt men som svensk så låter det ju jätteilla medan i Spanien är det ganska vanligt. En del saker är kulturkrockar men ibland om det går över en gräns då brukar jag faktiskt lägga mig i. Min syster blev arg på mig i somras faktiskt för att jag la mig i andras uppfostran men då var de flera pojkar som puttade och retade en mindre pojk medan föräldrarna inte gjorde nått utan tyckte de lekte a la "boys will be boys" medan jag tyckte det var mobbing och sa till dem att sluta.
Det är ju väldigt känsligt detta, att lägga sig i andras uppfostran. Jag blir väldigt irriterad när Jesús familj lägger sig i, ojar sig och springer efter Disa så fort hon går till rutschkanan själv, för att de tror att hon ska ramla. Som om det vore det värsta som kunde hända. De tycker att vi är alldeles för löshänta med henne, till exempel. En kompis som vi träffade nyligen har en tvååring som gång på gång slog ett äldre barn i huvudet och de sa knappt inget, skrattade bort det, lyfte ibland bort barnet, som genast gick och slog igen. Gång på gång på gång, med varenda leksak hen hittade. Men när någon far illa på riktigt, som i exemplet du nämner, då ska man definitivt lägga sig i, tycker jag.
RaderaOch jag tycker som du, att det är jobbigt när föräldrar låter ett litet barn skrika sig till sömns.
Lag om förbud mot barnaga infördes så sent som 2009 i Spanien, tror jag. Visst har man fått se en hel del vidriga saker genom åren. :-( Det spanska samhället är "rått" på det sättet; våld, främlingsfientlighet, djurplågeri, ojämställdhet mellan könen etc. är mer accepterat där. Nu var det ju inte så värst länge sedan Spanien var högerextrem diktatur - mycket av de värderingarna lever kanske kvar hos de äldre generationerna? Tyvärr följer en del ju med till nästa generation. Jag tror att spanjorerna verkligen älskar sina barn, men tyvärr hänger machokulturen fortfarande kvar på många sätt.
SvaraRaderaEn annan sak jag reagerar på i Spanien är att många föräldrar (av välvilja och troligtvis okunskap) övergöder sina barn. Trots medelhavskostens goda rykte är matvanorna i Spanien rätt så tveksamma på en del plan. Det är bara vitt bröd, sötsaker till frukost och mellanmål, läsk, mycket chark och rött kött, stekt/friterad mat, man äter den största och mest kaloririka måltiden precis innan man går och lägger sig, mycket sötsaksreklam som riktar sig direkt till barn... Folk verkar åka mycket bil även kortare sträckor, man ser väldigt få cyklister jämfört med i Sverige. Läste precis en artikel i El País att nära 42 procent av spanska barn i åldern 6-9 år lider av övervikt/fetma!!!
En läkarbekant säger också att övervikt bland barn är ett stort problem i Spanien. Ändå känner jag inte alls igen den bilden. Jag ser sällan överviktiga barn här. Få äter friterad mat, men ibland stekt, precis som i Sverige, fast i olivolja istället för smör som anses mycket ohälsosamt. Jag upplever att barn här får mer vällagad mat än i Sverige många gånger. Hemkokta buljoner och grytor med massa grönsaker.Vet att en del får bakverk både till frukost och mellanmål, å andra sidan äts det inte så mycket godis som i Sverige. Få cyklar, javisst, mycket på grund av problemet med att förvara cykeln (inne i lägenheten och inne på jobbet, går inte att parkera ute pga stöldrisk), å andra sidan promenerar folk mycket här. Jag upplever också att barn i Sverige äter mycket mer halvfabrikat och rött kött än spanska (andalusiska) barn, samtidigt som andalusiska barn äter en massa fisk och skaldjur vilket svenskar överlag inte gör, såvida det inte är fråga om fiskpinnar.
RaderaMen jag vet att matkulturen varierar i olika regioner.
Jag håller inte heller med om beskrivningen av det spanska samhället som rått. Javisst, många djur far illa, machokulturen är mer accepterad än i Sverige (samtidigt som många också lever jämställt här), men att det är våldsamt håller jag inte med om, och jag upplever Sverige oerhört mycket mer främlingsfientligt än Spanien, som jag inte alls upplever främlingsfientligt i jämförelse mellan de två länderna. Vilket inte betyder att det inte finns främlingsfientlighet här.
Överlag upplever jag Sverige som ett hårdare och kallare land på många sätt, och det känns bra att det är här Disa växer upp, tryggare, även om det är mycket jag saknar från Sverige. Det kommer ett inlägg så småningom.
Jag blev också förvånad över siffrorna, men statistik talar alltid ett tydligt språk. Tycker inte heller att jag har sett så många överviktiga barn i Spanien, däremot att maten ofta är ohälsosam och att det förekommer mycket reklam som riktas rakt mot barn kring ohälsosamma produkter. I Sverige är ju iaf skolmaten gratis och oftast hälsosam. Letade fram statistik från Folkhälsomyndigheten över svenska barn och den visade att ca 2 procent led av fetma och ca 11 procent av övervikt. Så det är fyra gånger "värre" i Spanien.
RaderaVad gäller folkhälsa placerar sig Sverige på plats 3 efter Singapore och Island medan Spanien hamnar på plats 23. Hade man räknat bort Spaniens problem med utbredd rökning, hög alkoholkonsumtion och barnfetma hade de dock avancerat till plats 7! Sverige och Spanien har dock liknande problematik, liksom de flesta rika västländer. T ex är koloncancer bland de vanligaste cancerformerna i båda länderna, vilket kan sägas hänga ihop med osunda levnadsvanor. Särskilt charkprodukter sägs öka den risken. I Spanien älskar man ju sina embutidos, jamones och chorizos men även i Sverige äts det för mycket av processat kött. Skillnaden tycker jag är att medvetenheten om att det är ett problem är mycket större i Sverige och att myndigheter och media informerar om det i högre grad. I affären finns det olika märkningar för att hjälpa till med att välja nyttiga produkter och det talas mer om hur mat påverkar hälsa och klimat. Svenskar provar också gärna andra länders mat (inte så många jag känner som bara äter svensk husmanskost varje dag) medan jag upplever spanjorer som mycket mer traditionella och okunniga/ointresserade om/av andra kulturer. Samhällsklass och var man bor spelar såklart roll också.
Vad gäller främlingsfientlighet tycker jag att spanjorerna är mer nationalistiska och gärna delar in människor i fack. Har själv ofta känt mig utsatt som utlänning. Ofta pratas det om gitanos, sudacas, chinos, negros, guiris, moros osv. i nedsättande och generaliserande ordalag. I turistområden märks ofta en fientlighet mot detta, trots att det är turisterna som håller igång ekonomin. Håller med om att även Sverige har främlingsfientlighet, men då får man tänka på att Sverige också tog emot 164 000 asylsökande nyligen, vilket ansträngde systemen och därmed skapade spänningar mellan människor. Spanien tog endast emot ca 3000 flyktingar, trots att landet har fyra gånger så stor befolkning jämfört med Sverige.
Med accepterat våld menade jag t ex att barnaga ses som normalt, att föräldrar t o m slår sina barn offentligt utan att omgivningen tycker att det är särskilt anmärkningsvärt. Olika typer av tjurrusningar och tjurfäktningar tycker jag också är uppvisningar i brutalt våld (även om inte alla spanjorer tycker det är ok). Svenskar är säkert "kallare" till personligheten, mer tillbakadragna, men jag upplever ändå det svenska samhället som tryggt på så sätt att man förhoppningsvis kan lita på att få hjälp från staten om man behöver den istället för att enskilda familjer lämnas att klara ut komplicerade situationer. Det är mer känslan av ett gemensamt "folkhem", även om det under de senare decennierna har börjat monteras ner. Finns både för- och nackdelar med båda samhällena, tror jag.
P.S. För att förtydliga vad jag menar med främlingsfientlighet i Spanien kommer här ett utdrag ur en debattartikel i Aftonbladet av Astrid Menasanch Tobieson:
Radera"Spaniens regeringsparti Partido Popular antog i år (2015) ett lagpaket som i folkmun går under namnet ”munkavlelagarna”. Kritiken från den politiska oppositionen, den egna befolkningen, Amnesty International, Human Rights Watch och FN har varit massiv. Men EU och dess medlemsländer har tigit i kör. Lagreformerna som inskränker yttrandefriheten och demonstrationsrätten som vore det 1930-tal igen ändrar också utlänningslagen i grunden. Det är numera olagligt att hjälpa en människa utan uppehållstillstånd, om hon inte befinner sig i direkt humanitär nöd (till exempel drunknar). Det är kriminellt att sälja mat, hyra ut rum eller på något annat sätt underlätta flyktingens liv i Spanien. Upp till ett års fängelse är att vänta för den som bryter mot lagen."
Hur ett land/samhälle agerar säger ju en del om vilka värderingar som finns, även om såklart inte alla spanjorer tycker att detta är positivt. Tänker också på enklaverna Ceuta och Melilla i Marocko, där Spanien har grymma stängsel med små vassa knivblad för att hålla folk ute. En pojke har dött av knivbladen och en gång fick flyktingar som fastnat hänga där skadade i sex timmar innan de togs ner av de spanska vakterna. De direktavvisar också flyktingar utan att först ta emot deras asylansökan. Att Sverige inte har gränsstängsel med knivblad eller lagar som förhindrar folk att "hjälpa" papperslösa i landet tycker jag absolut tyder på ett mindre "rått" samhälle!
Tack för suveränt bra kommentarer! Du har skrivit så mycket att jag inte vet hur jag ska svara utan att skriva ett helt inlägg :-)
RaderaJag vet ju också att övervikt bland barn är ett problem i Spanien, även om jag själv inte ser överviktiga barn här där jag bor. Svenska föräldrar är mycket mer noga med att ge barn hälsosam mat och undvika socker. Ändå tycker jag generellt att barn här, där jag bor, ofta får bättre mat än barn i Sverige. Utom när det gäller frukost och mellanmål. Jag avskyr att reklam riktad till barn är tillåtet, det handlar ju både om leksaker och olika typer av "mellanmål".
Spanjorer vill ha traditionell, spansk mat. Å ena sidan tycker jag att det är bra att den spanska matkulturen lever (i Sverige har den svenska husmanskosten nästan försvunnit), å andra sidan är det tråkigt med begränsat utbud och influenser.
Att Sverige tar emot flyktingar bidrar till en helt annan situation än den som råder i Spanien, som knappt tar emot alls. Men även innan den stora flyktingströmmen upplevde jag Sverige som ett mycket mer främlingsfientligt land än Spanien. (nu med en snabb googling ser jag att SvD har granskat om stor invandring leder till högerextremism, och svaret är nej https://www.svd.se/stor-invandring-leder-inte-till-hogerextremism) Nej, det byggs inga murar, flyktingar får sjukvård, skola, ekonomisk hjälp att klara sig. Samtidigt sitter ett främlingsfientligt parti i regeringen, ett som får stor andel röster, det hålls nazistiska demonstrationer och det debatteras öppet om att "invandrare" tar jobb, får för mycket bidrag och stöd, det dyker upp i vardagliga konversationer. Jag har inte upplevt något sådant här, och de problem som Spanien har skylls aldrig på utlänningar. Trots att det kan talas nedsättande om folk från andra delar av världen förekommer inte nazistdemonstrationer eller främlingsfientliga partier.
Tack vare svenska lagar, som efterföljs, är Sverige på många sätt en trygg plats att bo på. Allt ordnar sig. Man kan få ekonomisk hjälp och stöd, det är fantastiskt! Men relationen mellan människor är en helt annan i Sverige än i Spanien, och av den anledningen känner jag mig tryggare här.
Här kommer också ett lååångt inlägg till svar. ;-) Vill också understryka att jag inte kritiserar spanjorer överlag eller det faktum att du bor i Spanien, utan endast vill förklara varför jag personligen tycker att Spanien som samhälle inte går att jämföra med det svenska vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Jag är ganska intresserad av politik och samhällsfrågor (drömmen hade ju varit att få arbeta med socialantropologi!), så det är därför jag får sådan "feeling" och broderar ut när sånt kommer på tal. :-)
Radera- Antar att du pratar om Sverigedemokraterna när du nämner det främlingsfientliga partiet? De sitter inte i regeringen, utan det gör just nu Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Däremot finns SD i riksdagen, vilket är tråkigt. De har dock hittills varit utfrysta av övriga partier och ingen har velat samarbeta med dem. Media är överlag kritiska till SD liksom de flesta svenska väljarna. Majoriteten av svenskarna har inte röstat på SD.
- I den spanska regeringen däremot sitter ett stort parti (är väl t o m störta partiet?) vars partiledare (Rajoy) är statsminister i Spanien, Partido Popular. Det har sina rötter i den fascistiska Francoregimen. Franco hade också i allra högsta grad samröre med Hitler själv. Håller därför inte med om att det inte finns främlingsfientliga partier i Spanien. Den nuvarande spanska regeringen verkar vara ultrakonservativ, till och med värre än SD i många fall. Tankar på Nazityskland ligger inte långt borta när man ser till vissa yttrandefrihetskränkande och odemokratiska lagar som nu finns i Spanien: det kan t ex vara olagligt att demonstrera på samhällsviktiga platser eller uppmana till politisk aktion/demonstration på sociala medier, även i fredligt syfte. ID-handling måste medtagas så fort man lämnar hemmet. Det är förbjudet att hjälpa papperslösa flyktingar. Man bygger murar. Det är olagligt att förstöra fotografier på den spanske kungen. Man får inte visa "bristande respekt" mot poliser (finns dock ingen definition av vad det innebär, utan polisen har tolkningsföreträde) eller med foto/film dokumentera polisens agerande. Tidningar får inte publicera sådana foton/filmer, vilket hotar pressfriheten. Den spanska regeringen ville för bara några år sedan inskränka aborträtten och helt förbjuda spanska kvinnor rätten till abort om inte fara för moderns liv, fostrets hälsa eller våldtäkt förelåg. Samtidigt är det ingen som höjer på ögonbrynen åt att det förekommer öppen gatuprostitution mitt på ljusan dag. Då går det plötsligt bra att titta bort. Skulle ett svenskt parti komma med sådana galenskaper skulle det bli ramaskri. Att ett sådant parti vidare skulle kunna regera i Sverige känns ännu mer otänkbart. Men i Spanien är det alltså möjligt.
- Spanien hade sitt första demokratiska val i början av 1980-talet. Då levde min sambo och hans syster. Innan dess var det fascistdiktatur där bl a kvinnor hade noll rättigheter och regimen mördade oliktänkande. Jag har träffat äldre spanska kvinnor ur arbetarklassen som är analfabeter för att de var tvungna att arbeta istället för att gå i skolan. Det var olagligt att skilja sig och en kvinna skulle lyda sin make eller manliga släktingar i allt. Hon fick inte resa utan skriftligt intyg från sin man. Miljoner spanjorer har vuxit upp med, bildat familj och uppfostrat sina barn under sådana samhällsvärderingar. De försvinner inte bara över en natt bara för att man helt plötsligt inför demokrati. Detta anser jag vara en grundläggande skillnad mellan Sverige och Spanien vad gäller just råhet.
Fortsättning:
RaderaOm Spanien, som knappt har någon asylinvandring överhuvudtaget, hade tagit emot lika många flyktingar som Sverige hade jag ändå velat se hur tonläget hade varit. Kolla i kommentarsfälten i de spanska tidningar som skriver om svensk asylinvandring så får ni er en uppfattning om det hela. De utlänningar som vill bo i Spanien måste väl kunna bevisa att de kan försörja sig själva, så där har de inte så mycket att komma med vad gäller beskyllningar om försörjning. Men jag har faktiskt upplevt att spanjorer skyller på utlänningar för att de tar "deras" jobb. Särskilt arga verkar de vara på asiater (som de klumpar ihop med benämningen "chinos") som oftast jobbar mycket hårt, typ dygnet runt. När jag bodde i Madrid var det flera asiatiska invandrare som blev misshandlade av spanjorer på grund av detta. Min svenska väninna blev istället misshandlad av ett gäng spanjorskor på gatan med motivet att hon, och andra utlänningar, stjäl deras spanska killar, haha. :-D Det finns också folkrörelser/organisationer mot turism och jag har sett spanjorer uppträda särskilt oförskämt mot turister. Visst kan man tycka att den utbredda turismen medför problem, men det är knappast turisternas fel hur Spanien har valt att bedriva den näringsgrenen. Utan turismen skulle Spanien vara desto fattigare, särskilt södra Spanien.
- Dessutom verkar spanjorerna inte behöva gå till andra nationaliteter för att uttrycka sin avsky, de verkar ju redan hata varandra internt i landet. Se bara på hur en terrororganisation som ETA har kunnat växa fram eller hur de spanska romerna har fått vara hackkycklingar i flera hundra år. För att inte tala om bråket med Katalonien som pågår just i detta nu, där regeringen arresterar katalanska tjänstemän, släcker ner hemsidor, beslagtar valurnor och hotar de fredliga demonstranter med uttryck om att de kommer att få ångra sin "illojalitet" mot Spanien. Eller när jag beklagade mig till spanska vänner om att det var jobbigt att som kvinna inte kunna promenera på gatan utan att bli verbalt antastad av främmande män och fick svaret: "det är säkert inflyttade andaluser, de är så ociviliserade där nere".
- Håller med om att det är jättebra med ex familjens stöd i Spanien. Om vi skaffar familj nån dag vet jag att mina svärföräldrar med övrig familj skulle stödja och hjälpa oss till 200 procent. Men jag är som sjuksköterska så pass "yrkesskadad" att jag vet att vad som helst kan hända vem som helst när som helst. Tänk om någon av oss får en stroke och måste ha ett funktionsanpassat hem med dygnetrunthjälp? Byn är mysig, men rullstol och lift blir svårt att få in i de trånga små husen. Tänk om barnet får en kronisk sjukdom? Vad händer om man blir arbetslös och utförsäkrad med en socialhjälp på typ 400 euro/mån som ska räcka till allt? I sådana lägen vill man gärna ha ett fungerande samhällssystem i ryggen också!