Lilltjejen testar ordet Vatten.
Hon säger inte vatten som jag säger det, utan pla-pla. Efter plask plask, som jag brukar säga när hon stampar i vattenpölar eller plaskar i duschen.
Pla-pla säger hon alltid när hon får syn på en vattenpöl och pekar för att jag inte ska missa den, eller rättare, för att jag ska låta henne gå dit och plaska.
Pla-pla säger hon när hon vill ha vatten att dricka.
Pla-pla när hon kryper under bänken i köket och otillåtet leker med Pipens vattenskål.
Pla-pla om flaskan med olivoljan.
Om flaskan med kräm mot kliandet på ryggen.
Om våtservetterna.
Om havet.
Om hav, sjöar, bäckar, pölar på bilder i böckerna.
Och så klart när Pinolina plaskar i en vattenpöl i barnprogrammet!
Pla-pla!
Lustigt nog säger hon plaaaa när hon härmar en katts jamande. Plaaaa med ett stigande tonfall, precis som när man säger mjau.
Hon tränar läpparna och tungan, verkar det som.
SvaraRaderaOch det verkar ju som att hon har greppat det, den lilla tjejen! Allt det där är ju vått på ett eller annat sätt.
Visst har hon greppat det!
RaderaOch det är mycket p nu. Det ändras hela tiden, det är spännande!
Åh söta söta Disa! Agua ("aua") var ett av Ivans första ord också. Det är ett jättebra ord! Kram
SvaraRaderaVatten är användbart!
RaderaIvans uttal av det var mer logiskt än Disas :-) Lättare att förstå också.