Påskdagar på kusten

Jag gick in på facebook och överöstes av påskhälsningar och bebisar utklädda till påskkärringar.
Minsann, det är ju påsk!
Inte lätt att komma ihåg här. I Sevilla finns inga påskkärringar, påskägg eller påskris. Däremot är staden överfull av pampiga påskprocessioner, rökelse och folk.
Så överfull att inte ens det har vi sett i år. Vi åkte till kusten i onsdags.
Här bor vi i svärföräldrarnas lägenhet tillsammans med Jesús syster och hennes familj samt svärfar och en hund och en papegoja. Det är en mycketliten lägenhet och det kan bli väldigtpåfrestande ibland, men det funkar.
Det är lite kyligt,men jag har varit på stranden och lekt med Disa (Jesús avskyr stranden och går inte gärna dit annat än tidigt på morgonen eller när det börjar skymma för att promenera. Och så har jag varit ute och gått, gick till grannbyn längs stranden och tillbaka genom tallskogen. En mil. Det var härligt! Men fick efterföljningar.
Den första var att jag blev lite solbränd. Jag vet att det finns svenskar som tycker att det är något positivt (!?) att bli röd och solbränd, få färg, här är det absolut inte så. Att bli röd av solen är samma som att inte ta hand om sig och sin hy, man måste vara rädd om den, många drabbas av hudcancer, och jag skämdes lite hela eftermiddagen över den röda färgen. (Och blev riktigt glad när jag såg Jesús brorsdotter dagen därpå, hon var ännu rödare än jag.) Men inte tänkte jag på solkräm, så här i mars!
Dagen därpå var jag sjuk av vätskebrist. Hade helt glömt bort att dricka under promenaden, och efter.
Feber, huvudvärk, yrsel, frusen, ingen rolig dag, långfredagen. Och det jag och Jesús skulle iväg på, när vi hade tillgång till barnvakt, fick flyttas fram..
På kvällen skulle vi inviga mitt Beatlesmonopol som jag fick i julklapp. Efter en tablett kände jag mig tillräckligt bra för att följa med till Jesús brors lägenhet några gator bort. Där väntade Disas stora kusin och hennes familj, samt sjuårskusinen. Jag tvekade lite eftersom klockan var 22.45, men Disa var inte trott och jag tänkte att hon skulle somna i vagnen senare.
Klockan 3.45 gick vi hem för att sova!
Disa åt popcorn och snacks hela tiden, så länge hon var vaken. Hon försökte leka med storkusinerna, men de vill inte leka med henne. Det vill de aldrig.
Den första som somnade var svärfar, som inte var med och spelade.
Nästa var sjuårskusinen.
Därefter Disa i vagnen.
Därefter Jesús svåger som var den förste som åkte ut.
Sedan sexårskusinen.
Därefter Jesús som var den andre att åka ut. Då var klockan tre och jag ville gå hem och sova, och försökte förlora mig ur spelet (det gick bra för mig, men det tog ju aldrig slut!), det tog trekvart innan jag lyckades.

Nu är spelet ordentligt invigt, och det blir nog en omgång i dag också, men då ska vi börja tidigare.

Glad påsk!