Jag gladde mig särskilt, eftersom jag gärna ville träffa Lorens pappas nya husdjur: tjuren.
Det är en riktig tjurfäktningstjur av rasen Lidia, och man kan undra varför någon vill ha en sådan, men den här tjuren behövde ett hem, Lorens pappa tyckte synd om den och tog hem honom.
Tjuren bor med de andra djuren utanför ett konstigt hus. Huset ser ut som ett vanligt hus när man ser det från gatan, men det är det inte, för inga vanliga hus har så stora bakgårdar att ha djur på. Ute i pation satt pappans syskon och pratade. De bor här alla tillsammans, utom pappan som bor med sin fru ett par gator bort.
Vi hälsade på fastrarna, gick igenom pation och kom in i det lilla stallet. På andra sidan stallet hålls djuren.
Hundar, höns, getter, hästar och förstås herr Tjur som stod i en egen kraftig inhägnad.
Pappan och en av fastrarna följde med och vi hälsade på tjuren. Han var verkligen fin. Han brölade på oss och vi kliade honom i pannan tills han blev irriterad och började krafsa med klöven i marken. Då fick han en hink mat, och sedan en hink vatten.
Pappan berättade hur de gör konster ihop. Pappan håller upp ett plastskynke och tjuren ställer sig på bakbenen och försöker nå skynket.
Jag rös när jag föreställde mig det. Han är rätt stor, faktiskt. Fyra år och 300 kilo. Men enligt pappan hade tjuren vägt 200 kilo mer om han hade fått samma foder som tjurfäktningstjurarna, som gör dem kraftigare.
Jag stack fram handen till tjuren och ryckte till när han började slicka den. Imponerande tunga. Jag smakade förmodligen salt efter badet.
När hela handen var indränkt i klibbigt tjursaliv gick vi bort och klappade killingarna. Vi tittade på hundvalpar och nyfödda kattugnar och jag tyckte så mycket om att vara där.
Sedan satte vi oss tillsammans med fastrarna och pratade. Vi fick pestiños och färskt getmjölk. Getterna tillhör en av fastrarna. Hon mjölkar dem för hand varje dag. Mjölken gör hon ost av, eller dricker. Då kokas mjölken flera gånger och späds ut med vatten.
Den äldsta av fastrarna berättade historier om när hon var liten. När Spanien svalt. Själv hade hon tur och behövde inte gå hungrig för hennes far hade ett vetefält, och trots att han enligt lag var tvungen att lämna ifrån sig allt vete brukade han smyga undan vetekorn som han stoppade i en kudde, vilken han sedan gömde i ett hål i golvet. På nätterna tog han åsnan till kvarnen och malde vetet i smyg.
När det var dags att skörda kikärtor brukade de få hjälp av ett par småflickor. De hade det sämre ställt. Enda brödet de åt var till morgonkaffet, och sedan litegrann på kvällen innan de gick och la sig. Familjen hade inte mer. När pappan fick veta det delade han ut allt sitt bröd som han tagit med till lunch, och dagen därpå tog han med en stor kikärtsgryta med torsk till dem.
Precis som fastern växte flickorna upp, men ingen av dem glömde de här åren. För inte länge sedan träffade den åldriga fastern på en av flickorna på banken, och flickan som nu var tant hade blivit förvirrad och undrade varför fasterns pappa inte ringde och bad om hjälp med kikärtsplockningen som vanligt. "Det har inte behövts än", svarade fastern, "men han ringer snart. Han är mycket nöjd med er", sa hon trots att fadern var död sedan många år, och sedan grät hon.
Det var ett speciellt besök. Det var ett besök i ett Spanien som jag inte känner till. Och det var gott att sitta där ute i pation och prata och lyssna.
Vi fick med oss en glasburk med getmjölk hem, och en getost, och en påse med säkert ett dussin ägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar