Fyra månader utan framsteg - nu skiter jag i simningen!

Så här är det: Jag har lämnat simningen. Jag är ingen uppgivare, men det här har jag gett upp.
Detta faktum att jag sedan november försökt lära mig crawl, utan att ha gjort något som helst framsteg, att jag FORTFARANDE inte ens simmar en hel längd utan att stanna på mitten och flämta efter luft, det kan man tolka på olika sätt. Jag väljer att tolka det som att crawl inte är min grej bara.
Men Jesús fortsätter, så jag har bytt simningen mot andra aktiviteter. För en mycket blygsam peng får man delta i hur många aktiviteter man vill under vardagskvällar och- eftermiddagar. Det är pilates, batuka och jag vet inte vad. Det finns spinning också, men det provade jag en gång för tolv år sedan och bestämde mig för att ALDRIG göra om det!
Av en tillfällighet har spinning varit det enda på programmet de två tillfällen som jag hittills har kunnat gå.
Lite skrämd satte jag mig på den där cykeln. Framför mig hade jag det snyggaste den här byn, och förmodligen hela kommunen, kan erbjuda. Sannerligen inte illa. Bredvid hade jag två trevliga tjejer. Men det räckte inte. Jag höll på att dö. Spinning är ren tortyr. När det var över skakade benen. De slutade inte skaka förrän ett flera timmar senare. Ändå hade jag inte varit i närheten av de andras prestation.
Men det frigjordes några glädjehormoner efter ansträngningen (sannerligen inte under tiden!) så jag tänkte, att jag kanske kan göra om det?
Det var tänkt i förrgår. Instruktören var inte där. Det var en annan spinnare samt... en video. En VIDEO skulle ersätta instruktören.
Om det är svårt att motiveras av en instruktör är det ännu svårare att motiveras av en instruktionsvideo.
Jag gick efter en halvtimme.
Tänkte att spinning måste vara det löjligaste, tristaste, fjantigaste som någon kommit på. Aldrig mer.
Aldrig mer.
Kände att jag behövde choklad. Mörk choklad. Stack iväg medan J simmade. Letade efter byns mataffär. Hittade den inte. Körde fel och hamnade på en jordig slingerväg till en gruva Hittade ingen väg därifrån. Tvungen att köra tillbaka hela vägen. Körde varenda jäkla gata i hela byn utan att hitta mataffären. Åkte vilse och kom in på vägen mot El Garrobo. Jättearg. Tillbaka. Var plötsligt tillbaka vid idrottshuset. Letade vidare. Hittade affären efter 45 minuter. Gick in. Fanns ingen choklad!!!!! Det fanns ingen!
Köpte en påse dumma ostbågeimitationer. Behövde ta ut ilskan på något. Var verkligen arg. Körde tillbaka till idrottshuset. Hittade inte idrottshuset. Körde fel. Två gånger. Vägen tog slut.
Hann inte planera svensklektionen som jag hade tänkt göra medan J simmade.
Knaprade de äckliga fuskostbågarna  och försökte koncentrera mig på boken jag hade med medan jag väntade på J.
Ilskan gick inte över.
Var jättearg faktiskt.
Jäkla by. Gillar den inte alls. En sån värdelös liten matbutik, dessutom utan skylt, till en så stor by. Ful är byn också.
Tacka vet jag Las Pajanosas.

Fast jag har faktiskt lärt mig fjärilsim, baklänges. (bild från stock.xching)