Den storslagna stranden

Det har varit en så fin dag! Nära på fullkomlig.
På förmiddagen gjorde vi iordning matsäck och åkte till havet med Loren och José Alberto.
Den här stranden ligger mellan Matalascañas, som är sevillabornas närmsta strand, och Mazagòn.
Stranden brukar vara tom på folk eftersom det är en bit att gå för att komma dit, men det är så värt det!
Det går en sandväg genom barrträdsskogen, man får bestiga ett sandberg, sedan möts man av världens utsikt!

Att ta sig ner är en annan femma. Någon har satt fast en bunt rep med knutar som man måste ha som hjälp att hänga sig i på nedvägen, och sedan dra sig upp med när man ska tillbaka.

Vi hade en flaska vin med, pastasallad, smörgåsar och torrijas gjorda i mjölk.

Lorens hund Gordo sprang lyckligt omkring. Sedan fick han korv till lunch.

Det var himla varmt i luften, så trots att det bara är början på april badade vi i det kalla vattnet.
Tidvattnet var på väg tillbaka så det var valdig kraft i vågorna.

Knäna är svidande röda efter att jag kastats omkull av vågorna och släpats i sanden flera gånger. En av gångerna försvann solglasögonen. Adjöss med dem.

Sista bilden på solglasögonen. Har hela tiden trott att jag skulle tappa bort dem, aldrig att en våg skulle ta med dem till havs.

Jesús var klok att lämna sina på land.

Sedan torkade vi i solen tills det var dags att åka tillbaka.

Men inte direkt hem. Efter glass och tankning åkte vi för att hälsa på Lorens pappas nya husdjur... Men det kommer i nästa berättelse!