Gästinlägg av Åsa

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag har lagt beslag på CasaAnnika, som inte kunnat blogga på länge. Hon har nämligen varit upptagen med att ta hand om mig, Åsa. Hon har gjort allt för att jag ska hinna se det mesta av det bästa i Sevilla och hon har lyckats väl. Hur många mil vi har promenerat vet jag inte, men träningsvärken från de första dagarna har nu klingat av och jag känner mig ovanligt spänstig.
Sevilla är nämligen ingen stad man kör bil i, från ställe till ställe. Om man hittar en parkeringsplats får man nöja sig med den, och bruka apostlahästarna för övrig förflyttning. Det är nog därför det är ytterst ovanligt att få syn på en överviktig sevillana.
Jag har sett så mycket fint så hälften kunde varit nog, och jag har nästan tappat räkningen på de maträtter jag har ätit för första gången. Vissa saker har jag nog aldrig tänkt att jag skulle sätta tänderna i, men där ser man vad en världsmetropol kan göra med en fegis som jag.
Till att börja med kan jag nämna sniglar. Det tillsammans med hela friterade bläckfiskar är nog de rätter jag gruvat mig för mest. Men kan Annika, som inte ens äter ost, äta och dessutom med vällust, så måste jag ju i alla fall prova. Och det var gott! De friterade bläckfiskarna särskilt. Mums, med staden Sevillas eget öl Cruzcampo.
En liten parentes bland de exotiska rätterna - måste bara inflika detta med ölen. Om man går på en restaurang eller en bar, så är det detta enda öl som står till buds. I Madrid är det Mahou, och i Barcelona får man San Miguel om man beställer en öl. Alla lokalt producerade i respektive stad. Roligt tycker jag. I alla fall om det är så gott som Cruzcampo.
Nåväl. Det är ju tapas som är grejen här i Sevilla. Det är både billigare och bättre än i övriga delar av Spanien, enligt vanligtvis välunderrättade källor. (Jesus.) Därför kan man kosta på sig att prova flera olika smårätter. Min favorit är jamón, lufttorkad pata negraskinka. Men jag har som sagt även ätit annat, som snäckor, gris-kind, musslor, microräkor med skalet på, blodkorv, friterad haj och färsk tonfisk. Det sistnämnda fick vi hos Jesus föräldrar och det var kanongott. Jag har ju bara ätit tonfisk ur konservburkar förut.
Så maten har varit en njutning, hela vägen. Från frukost på morgonen med nypressad apelsinjuice och bröd med olivolja och salt, via lunch som till exempel kall tomatsoppa, tapastallrik och bröd, fram till kvällsvarden. Den bestod en dag av en perfekt tortilla signerad fröken Elwing. Nu har jag köpt en panna så jag kan ägna mig åt att försöka komma i närheten av den.
Sist men inte minst vill jag nämna en stark och smakrik ost som jag och Jesus har kalasat på, Cabrales. Det är en grönmögelost gjord på getmjölk. För att få sin karaktäristiska smak lagras den under lång tid i grottor, under ett lager av - gödsel.
Detta enligt vanligtvis välunderrättade källor. (Annika, så i detta specifika fall reserverar jag mig för eventuella felaktigheter.)
Som sagt, där ser man.