Feria de Abril

Feria de Abril!
Sevillas stora stadsfest. Den gick vi så klart på, jag, Åsa och Jesús.
Åsa var taggad. Hon letade bilder på nätet, hittade en svartröd och undrade om hon kunde få tag i en sådan möjligtvis. Finkänslig som jag är sa jag inte att sådana finns nog bara i erotiska klädbutiker utan tipsade henne var hon kunde hitta klänningar mer typiska för ferian.
Inte förrän hon kom hit förstod Åsa att även om hon skulle kunna lägga 2 000 kronor på en klänning skulle hon få flyga hem med den på sig, för i resväskan skulle den knappast få plats.
Men vi gick och köpte en blomma att ha i håret och provade klänningar inne på El Corte Inglés. Drömde om dem vi ska köpa. Någon gång. När vi har en massa pengar över.

Två veckor efter semana santa hålls den stora Feria de Abril i Sevilla. Ett stort område är avsatt för den. Där byggs upp mängder av randiga tält i olika storlekar, de kläs med tyger och dekorationer, bardiskar ställs in, köken laddas med mat, mängder av mat och ännu större mängder av alkoholhaltig dryck, och så när ferian öppnar, när den enorma porten tänds klockan tolv på måndagsnatten, då är det starten på en hel veckas festande.
Sevillaborna strömmar till. Överallt i stan ser man vackra kvinnor klädda i den typiska traje de flamenca, de bär sjalar, smycken, kam och den obligatoriska blomman i håret.

På vägarna klingar det från bjäller- och blomsterprydda hästar som i vagnarna för festklädda människor till ferian. Andra rider dit, framför allt män i den traditionella dräkten som endast ryttarna brukar bära. Vissa har  en kvinna som sitter på sniskan bakom dem också.

Inne på området är det aldrig tyst. Många casetas bjuder på underhållning, ibland trolleri, ibland en liten grupp musiker som spelar sevillanas. Övriga har inspelad musik som dånar.
Sevillanas, sevillanas. Människor som dansar. Orangea och vita papperslyktor som tänds när det börjar mörkna. Öl, rebujito, vin. Tortilla, croquetas, aliños.

I små stånd säljs godis och spunnet socker. Vi kan inte låta bli, jag och Åsa köper var sin stor rosa sockervadd som vi snabbt äter upp, den smälter av luftfuktigheten och börjar droppa.
Det är kväll. Under dagen har barnfamiljer varit här, nu är det är mörkt har många av dem gått, kvar är alla andra. Vi får följa med till Manolos caseta, men en orkester spelar, vi får inte plats och balanserar tallrikar i händerna utanför. Äter tortilla och empanada de bacalao. Tar en runda till gay-casetan, dricker lite och går vidare till Calle del Infierno, det stora tivoliområdet med karuseller och åkattraktioner för små och stora. Jag stirrar med pirr i magen på något förfärligt som ser ut som en enorm klockvisare som snurrar runt, runt. "Den ska du inte åka va," säger jag till Åsa, och det ska hon inte, hon har bara ögon för en grej som åker upp-och-ned. Ingen vågar åka med henne, jag och Nikki tar emot väska, kamera och mynt och väntar på marken tills Åsa röd om kinderna och håret i oordning men med lycklig blick vinglar ned igen.

Tillbaka till Manolos caseta, det är sent, vi tar ett bord, en kypare har somnat på en stol.
Vi stannar tills vi blir sömniga vid fyratiden, går och äter heta friterade churros som vi doppar i varm choklad innan vi tar en buss hemåt.