Flamenco

På Teatro Central har jag bara varit två gånger tidigare. Första gången såg jag en fantastiskt bra falmencogrupp under flamencobiennalen för flera år sedan. Andra gången såg jag, och framför allt hörde, Dorantes, som spelar flamenco på piano.
Nu var det äntligen dags för den efterlängtade föreställningen med dansaren Javier Barón.
Och vilken föreställning han gav!
Jag kan inte mycket om flamenco. Ren flamenco är svår, och jag tycker ofta att den är rätt tråkig att lyssna till (jag pratar om sången nu). Jag har varit med Jesús pappa på några peñas som arrangeras ovanför en serietidningsaffär på Calle Castilla i Triana. Det är det varm och lågt i tak, det finns en liten bar och rummet är fyllt av traditionella röda och gröna fina (och mycket obekväma) stolar. Det håller alltid på längre än jag orkar med, men det som är bra är att det alltid är dans på dessa peñas, och det är dansen som jag tycker så mycket om.
När en verkligt skicklig dansare uppträder, så där så att man rycks med i hela kroppen och sinnet.
Och Javier Barón är en sådan.
Med sig hade han en gitarrist, en sångare och en som trummade på låda.

Jag vet inte varför, men jag uppfattar aldrig texten i sångerna. Om jag är ouppmärksam, eller om jag faktiskt inte hör, eller förstår, vad de sjunger. Där jag (vanvördigt kan tyckas) endast uppfattade "...jag gick ut ensam...min näsduk, min näsduk" satt damen intill och grät av rörelse, så jag känner att jag missar något. Måste bättra mig.
Men dansen kan man njuta av utan att förstå text.
Dansen var fantastisk.