Att hålla isär spanskan och svenskan

Så konstigt det blir med språket ibland. Jag håller isär spanskan och svenskan bra, för det mesta. Har svårt att snabbt översätta det ena till det andra, och en del blir väldigt konstigt om man översätter (Det är svartare än i en gorillas armhålla, och liknande uttryck), men i regel är det inga problem.

Fast det händer att jag blir osäker på om det jag har sagt verkligen är ett existerande ord, eller om mitt huvud har blandat ihop de båda språken och hittat på ett eget ord.
Llamativ är ett exempel på det, även om jag inte tvekade ett dugg på att det är ett svenskt, existerande ord.
Om jag minns rätt var det min kompis som lovade att trycka upp tröjor till min ära, och hon undrade vilken färg jag ville att det skulle vara på dem.
- Ta rött, eller någon annan llamativ färg, sa jag.
- Vad sa du???
- Ja, rött eller någon llamativ färg...
- Llamativ? Vad är det?
Jag tänkte att hon var dum i huvudet, men sådant säger man inte.
Jag fortsatte diskutera ordets existens, för mig var det lika självklart som bil, bad eller kök, ända tills min kompis sa:
- Men hur stavas det då?
Och jag var tvungen att tänka efter. Jag visste inte. Jag kunde inte stava det! Till slut kom jag fram till att ordet borde stavas med dubbel-L, och då förstod jag äntligen att det var jag som hade fel. Jag hade försvenskat ordet llamativo (ung. uppseendeväckande).
Jag tycker ändå att llamativ är ett utmärkt ord som behövs i svenskan.
Kan vi införa det?