Rörelse i fiskdisken

Jag kan inte förklara varför jag tycker att det är så roligt att döda snäckor och musslor. Att tillaga dem alltså, och se när de i dödsögonblicket smäller upp skalet.
Har det att göra med att man inte ser att de lever? Att man inte ser några ögon? Att de inte rör sig? Är det därför som jag inte tycker synd om dem?
Igår rörde det sig ändå i fiskdisken, och jag som vet att mina ögon inte är helt pålitliga trodde att de skojade med mig, men det var verkligen den jättestora krabban som rörde sig. Där låg han på rygg på isen bland döda fiskar och rörde sig svagt, svagt...
Jag led med honom, kippade efter luft själv (ja det såg ut som om han försökte andas).
Jag är mesig, eller hur? Bara för att krabban är större, och har ögon och ben...