När man är sjuk och inte kan sova pratar man om London

Jag huttrar och fryser och snörvlar och är genomtrött men kan ändå inte somna. Jesús armar om mig, men hans kroppsvärme räcker inte.

- Berätta om London, ber jag, berätta något som jag har glömt.

(Vi åkte till London för fem år sedan. Jag fyllde år och den dagen skulle vi, som alla år, vara åtskilda, han jobbade i Spanien, jag i Sverige. Men vi bestämde oss att mötas på halva vägen den helgen, det blev i London.)

- Minns du var vi bodde?

- Neej?

- Det var ovanför en bar.

- Ja, just det! (En minnesbild av en brunmurrig högljudd bar med svängd bardisk och en trappa vid sidan om växer fram.)

- Det var högt i tak och vi åt sushi där.

- Ja, vi köpte med oss det. Från ett sådant roligt ställe. En massa sorter som man plockade själv och la i en låda. Och de hade världens godaste wasabinötter.

- Och på tv annonserade de om en Iron Maiden-konsert, fortsätter Jesús, han med det kristallklara minnet.

Tur att han är sådan, jag skulle inte veta ett dugg om vad vi har gjort de här åren om han inte berättade det för mig.

- Vi hann inte se mycket av London...

- ... men det var en väldigt bra resa. Och en väldigt bra födelsedag, konstaterar jag.

- Den här kommer att bli ännu bättre. Jag har börjat göra planer. Fast jag har inte bestämt om det ska bli en överraskning eller inte.

- ???

Nyfikenheten väckt.