Det förra var fakta. Det här är Semana Santa på riktigt.

Det var så hemskt mycket folk ute. Strömmar av människor, och alla gick åt samma håll. Enligt väderleksrapporten kunde detta vara enda dagen att se cofradías.
Vi gick också ut, var på väg mot calle Reyes Católicos för att se El Baratillo, men det var för mycket folk, och jag ser för dåligt för att stå i ytterkanten.
Påmindes om det jobbiga med Semana Santa. Samma sak varenda år. Det är så förfärligt mycket folk. Det är inte roligt. Många ställer sig för att vänta i timmar. På sin favoritkristus, på den berömda Virgen de la Macarena, på särskilt vackra passager eller ingångar.
Vi gör det inte.

Jag var så trött på trängsel och folksamlingar, ville strunta i Semana Santa, gå en promenad i stan i stället. Men man kan inte promenera i stan under Semana Santa. Absoluta centrum är uteslutet. Folk, folk, folk, uppställda, inhägnade stolar som man betalar oerhörda summor för att få sitta på, eller som går i arv, trängsel, kaos.
Vi tog oss till Alameda, stötte på två cofradías på vägen. Gick omvägar. Där en procession passerar kan man inte ta sig förbi.
Trött.
Less.
In på en bar. Köket skulle öppna halv nio, om tio minuter alltså, men det verkade otroligt eftersom kocken inte hade kommit än, och med största sannolikhet skulle bli rejält försenad. Att ta sig till en plats under Semana Santa tar mycket längre tid än annars.
Blev falafel.
Efter falafel och chokladmousse var humöret som vanligt igen.
Tänkte se La Lanzada på calle Cuna men det var omöjligt. För mycket folk. Fortsatte mot Alfalfa och dricka på Diegos bar.
Omöjligt att se pasos här också.
Gick tillbaka på omvägar och förbi San Lorenzo-kyrkan. Plazan var full av väntande människor på barerna och på bänkarna. De väntade på El Buen Fin (måste vara ett av de konstigaste namnen på en kristusfigur). Röda mattan utrullad.
Hamnade på Plaza de la Gavidia. Troligen det bästa stället för att se cofradías en onsdagskväll i påskveckan. Så lite folk!
Snart kom de första ljusbärande nazarenos. Det är en ganska liten procession, El buen fin, så vi behövde inte vänta länge innan kristus-pason kom.

Kornetterna vibrerade. Virveltrummorna smattrade. En söt finländska frågade sin novio vad som hände. Ingen trängsel. Bara vackert. Duktiga costaleros. Pason dansade. Känslan av denna jättekoloss, så rikt utsmyckad, som rörde sig så försiktigt i takt till trummorna.

Applåderna när de klarat svängen. Snabba steg till jublande musik.
Applåder.
Vila. Vila.
Tre ljudliga knackningar för att bärarna skulle göra sig redo. Det gemensamma stönet när tyngden lyftes upp igen och slamret i silvret som skakade av stöten.
Nazarenos med kors.
Fler ljusbärande nazarenos.
Vacker musik på avstånd. Den närmade sig. Vackraste musiken kommer alltid med jungfru Maria. Alla Marior ser nästan likadana ut, de har en otroligt dekorerad handbroderad mantel efter sig. Ljus framför. Tårar på kinderna. Men musiken...

När Maria hade passerat följde jag efter orkestern, sist i det långa ledet med alla nazarenos, Kristus och Maria. Såg hur det kastades mängder av blommor över jungfru Maria från en balkong. Så vackert i ljusskenet! Vi rörde oss långsamt. När jag kom fram till platsen var marken täckt av blomblad i rosa, vitt och rött. Tog upp en näve, kastade själv.

Jag fortsatte efter Marias mantel och orkestern som återigen tagit upp flöjter, klarinetter, trumpeter och bastubor. Det var en trång gata. Den ledde fram till kyrkan med röda mattan.

Där lämnade jag tåget och gick tillbaka till den lilla plazan där Jesús satt och väntade på en bänk. Det kändes strävt under fötterna, gatan var täckt av stearin som droppat från nazarenos låga ljus. Det tjöt från bildäck som åkt i detsamma.
Vi gick vidare. Såg El Christo de las Siete Palabras på Plaza de la Campana, men det var inte så vackert, inte så skickligt som den jag nyss sett. Efter en stund kom Mariafiguren. Musiken var blekare.

Vi gick tillbaka till Triana. Möttes av nya folkströmmar strax innan bron, de hade sett El Baratillo bäras in i kyrkan. Den ska vara speciell den ingången, det sägs att porten är så låg att bärarna måste krypa på knäna för att få in pason.

Kallt.
Klockan var halv tre på natten.
Trött, mycket trött, men nöjd.