Kattungar, nytt jobb, dyslexi och sommarmagi

Gott nytt år, hörrni!

Här sitter jag i mitt hyrda källarrum och fördriver tiden. Det kan ju låta trist, men det är enormt vilsamt. När jag reser till Sverige ser jag till att ha jobb varje dag jag är här för att det ska vara värt resan, men idag, nyårsafton, börjar jag inte jobba förrän klockan 23. Fram tills dess finns ingenting jag behöver göra, mer än hålla mig varm och mätt. Jag har haft sovmorgon, gett mig ut på cykeltur till sjön, det regnade och jag tittade på den grå leran i sanden och keramikskolan intill, den som var mitt förstahandsval till gymnasiet. Jag ville inget hellre än dreja, men det året var det så få ansökningar att kursen ställdes in, och jag hamnade på medieprogrammet, inriktning pressmedia. Hur hade livet sett ut om jag hade fått dreja istället? Märkligt att tänka på. Inga tidningsjobb, inget Bolivia eller Spanien, ingen Jesús... Ett helt annat liv.

Jag funderade på att cykla hem, för att se "mitt" hus där jag växte upp, men kom fram till att inget gott kommer ur det, så jag cyklade tillbaka till stan istället.

Jag har ett par stora högar böcker från biblioteket, tillgång till filmer på svt nu när jag är i Sverige, radioprogram, julmust, knarrig fåtölj... Underbart. Gissningsvis är jag inte klar förrän framåt två inatt innan nyårsartikel och bilder är publicerade, så imorgon blir det ny sovmorgon, sedan tar jag bussen till spa-avdelningen på badet i Skövde. Bra start på det nya året!

Jesús och barnen är i Sevilla. De firar nyår med släkten hemma hos Jesús brorsdotter. Det är raka motsatsen till min egen lugna dag, och de har så roligt med alla kusiner! Jesús skickar bilder då och då. Hade jag velat vara där? Oh ja!

Man kanske ska göra någon slags sammanfattning av 2022, innan året tar slut? Ja, låt oss prova!

Disa utreddes äntligen och det visade sig, som jag trodde, att hon har dyslexi. Man kom också fram till att hon har en särskild begåvning i kreativitet. Jag lärde mig att dyslexi är så mycket mer än läs- och skrivsvårigheter, att en dyslektiker behöver upprepa allt så många gånger innan kunskapen sitter, jämfört med de flesta andra, att engelska är en enorm utmaning, att obefintligt bollsinne och oförmåga att ta på skorna på rätt fot också kan härledas till dyslexin. Men sedan höstterminens början får Disa mycket stöd i skolan, flera specialpedagoger som sitter med henne, och en som kontrollerar hennes undervisningsmaterial och anpassar huvudlärarens undervisning och metoder efter Disas behov. Det har varit en gladare unge sedan dess!

Runa började skolan och trivs, hon har en bästis där från förskolan. Men de första månaderna pratade hon inte. Det var för många nya människor. Inte ett ord sa hon, förrän en dag då hon lyssnade på religionsgruppens lärare som berättade om Jesus hund. Jag vet inte vad hunden hette, men fel namn var det, enligt Runa, som var tvungen att protestera.

- Nej, Jesús hund heter Iris!

Runa visste inget om religiöse Jesus, för henne är Jesús bara namnet på hennes pappa, och familjens hund heter Iris och inget annat!

En bild från första skoldagen. Röd pippiryggsäck på ryggen och en docka fastsatt i bröstbandet, som alla skoldagar de första månaderna.

Kissen Chovai, som en dag bestämde sig för att bo hos oss, fick ungar. Roligt hade vi med dem, men det var en mardröm att bli av med kattungarna. Alla som gillar katter har fler än de kan ta hand om, övriga vägrar katt.

I början av året stod det klart att det inte skulle bli mer jobb på skolan son jag arbetade för, de hade allt färre elever. Det blev att se sig om efter nytt jobb, och det är bara att konstatera att det har blivit väldigt bra! Jag började arbeta som reseledare under våren, med två resor till Lissabon. Sedan blev det tre Andalusien Runt på hösten. Arbetet som reseledare är det stressigaste och tuffaste jobb jag har haft. Och samtidigt väldigt roligt och tacksamt.

Den uppkomna arbetslösheten ledde också till jobb på min hemstads lokaltidning, där jag har velat jobba sedan jag var 18. Tillbaks till mitt eget yrke, till min hemstad, och till flera gamla kollegor. Det är enormt roligt. Hoppas att jag även kommande år får vikariera där.

Under 2022 började jag sälja svenska bakverk på marknader, och blivit känd i vår alternativa krets som Hon med bakverken.

Jag har lärt känna kanadiensiske Jude, den holländska, härliga familjen och nya, fina personer på tidningen.

Jag reste äntligen Spanien-Sverige med tåg, och min ensamresa till Sverige är en av de bästa resor som jag varit med om. Har alltid vetat att jag är en tågperson :-)

Sommaren var fullkomligt magisk. Vi hyrde ut huset i Spanien och hyrde en studentlägenhet i Sverige. Jesús skaffade sommarkort på äventyrsbadet som ligger nära lägenheten, och jag tror att barnen alltid kommer att minnas sommaren 2022 tack vare det fantastiska badhuset. Vilken badsommar!

Runa besökte för första gången en godisaffär. Det gjorde så stort intryck på henne att hon blev stum.

På helgerna, när jag var ledig, utnyttjade vi tiden till max. Vi besökte muséer, plockade jordgubbar och blåbär, åkte tåg, gick på loppisar, lärde Disa att cykla, tittade på raggarbilar, badade, var på cirkus... Disa och jag gjorde en egen utflykt, åkte på vraktur i kajak.

Mest av allt jobbade jag. På huvudredaktionen och upplevde midsommar för första gången på många år (oväntat känslosamt), men framför allt på två olika lokalredaktioner. Bara att åka runt på Kinnekulle på arbetstid är ett privilegium. Jag skrev om trädgårdsmästare, hantverkare, världsomseglande kaptener, träffade Bo Kaspers Orkester, blev utskälld av en skateboardförening, var inne på fryslager i -40 grader, åkte båt äldre än Titanic och åt årets godaste glass i hamnen, och träffade en mycket speciell konstnär. Det tog flera veckor innan jag ens vågade fråga om en intervju, ingen aning om varför. Intervjun blev av min sista vecka på redaktionen. Fotografen och jag åkte vilse i jakt på konstnären, som visade sig vara en så humoristisk person att jag satt med flädersaft i den gungande trädgårdsstolen och grät av skratt. Texten var svår att skriva, tungt, tungt var det, men den blev bra, och när den äntligen publicerades kändes det som att jag hade levt med konstnären och reportaget större delen av sommaren, vilket jag också hade gjort. Han gjorde intryck.

Jag åkte mycket bil, och lyssnade mycket på radio. Kul i början, sedan lärde jag mig innebörden av ordet Sommarplåga. Kom fram till att jag inte tål radioskval, vill bara höra musik som känns, annars föredrar jag tystnad. Det är väl därför jag bara lyssnar på samma favoritlåtar, år efter år. Disa upptäckte Miss Li, jag upptäckte gruppen Detektivbyrån och låten En annan typ av disco, som jag lyssnade på i huvudet där jag körde fram och tillbaka över berget medan jag funderade på konstnären som jag inte våga be om intervju. 2022 års nytillskott i min annars intakta låtskatt. Här är den.

Berätta gärna om ert 2022, eller nyår i kommentarsfältet, det vore roligt att läsa.

Gott nytt 2023!