fredag 12 januari 2024

Min familj

Jag har suttit med datorn i köket, tråkiga grejer, klockan är efter midnatt när jag är färdig. Jag släckte alla lampor. De tre trappstegen upp till sovrummet knarrar hemtrevligt under mina tofflor, den gamla trädörren knarrar ännu trevligare och högre när jag öppnar den. Myslampan på det röda sängbordet är tänd, Jesús har somnat ifrån den.

Här är de allihop, sovandes i husets enda varma rum. Det är frostnätter och kalla dagar. Kallt ute kallt inne. Den här dagen har inte brasan varit tänd. Jag och Runa har varit i Huelva hela dagen, och när jag bar in henne var de andra två redan i sovrummet. Disa sov och Jesus kunde inte uppehålla sig någon annanstans i huset på grund av kölden.

Elementet i sorummet är husets enda. Vi har det alltid påslaget på  nätterna.

Och här står jag nu, i värmen, och tar in dem. Min familj. I stora sängen sover Jesús tungt med Vargen i knävecken. Chovai ligger också på det rosa täcket. Hon tittar upp på mig, ler och uppmärksammar mig med ett fint mjau. På golvet ligger Iris i sin säng. Hon brukar sova bredvid soffan, i värmen från brasan, men nu var det så kallt att hon krafsade mjukt och ihärdigt på sovrumsdörren, då innan jag satte mig vid datorn. Jag förstod. Hon är den frusnaste hund jag har träffat. Jag hämtade hennes säng och hennes mjuka filtar och la dem nära elementet. Hon la sig genast, lättad och nöjd, och somnade med det ena långa hundörat utanför sängen.

I sovrummet finns två öppningar till varsitt mycket litet rum. De har använts som garderober, och otroligt nog sovrum, då för hundra år sedan då en hel familj bodde på det här lilla utrymmet. Nu står en turkos barnsäng och ett vitt sängbord i varje utrymme. Det är så trångt att sängarna inte kan dras ut i sin fulla längd. Draperierna har dragits undan för att värmen från elementet ska komma in och nå det viktigaste av allt; mina pärlor. Jag tittar till Disa först, stoppar täcket tätare om hennes kropp och stryker lätt hennes kind. Sedan Runa, som snarkar. Hon har fortfarande tjocktröjan på. Jag drar av henne den, hon sätter sig upp sovandes, och lägger sig sedan på tvären. Jag lyfter henne, lägger henne med huvudet på kudden och stryker undan hennes mjuka hår från ansiktet.

Tänk att jag har fått det här.
Att de är mina.

8 kommentarer:

  1. Så fina, och så fint skrivit.

    SvaraRadera
  2. Mysigt! Och superfint skrivet :) Men ett element i köket skulle ni väl också kunna ha? Och ev camilla.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi flyttar runt elementet dit det behövs, men aldrig till köket. Det är ingen idé, värmen försvinner rakt ut och elementet är rätt svagt. En camilla ska vi skaffa, men inte än, det är en stor utgift att köpa tyg, låta sy upp, skaffa anpassad glasskiva till vårt stora köksbord och så vidare, så det får vänta lite till.

      Radera
  3. Vilken rikedom. Och så vackert skrivet... /Annika F

    SvaraRadera
  4. Så fint skrivet! Bra påminnelse om vad som är viktigast i livet! Förstår för övrigt att det kan bli kallt inomhus i Spanien på vintern. Vi har oftast varmt inomhus här, men när något krånglar (vilket händer i en husbåt då och då ...) kan det bli kallt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan tänka mig att det kan bli kallt i en husbåt om värmen krånglar! Hu!

      Radera

ny gadget

ny gadget