Vandring i Almonaster la Real

Tillbringade söndagen med att bestiga ett 900 meter högt berg.
Nu ligger ju byn där vi startade på 700 meter, men 200 meter är också jobbigt när det går uppför.
Jesús hade äntligen en hel dag då han varken övade med rockgruppen eller kören, så vi åkte till Almonaster la Real i Sierra de Aracena för att gå en vandringsled.

Den lilla vägen från Aracena är mycket vacker, men jag gillar den inte alls numera eftersom vi alltid måste stanna minst en gång för att jag har blivit åksjuk. Hjälper inte att jag kör.
Man blir glad bara av att köra in i Almonaster. Byn ser så mysig ut, och den är mysig att promenera i. Målet för de flesta är moskén högst upp på kullen. Andra byar har en borg som vaktar dem, den här har en moské från tiden då området var arabernas. Men byn är mycket äldre än så. Den grundades av romarna, och när de försvann tog visigoterna över, och i moskén ser man pelare som visigoterna tillverkat och som araberna sedan återanvände.
Men det var mörkt när vi kom tillbaka till byn, så det blev inga bilder från det här.

Enligt boken vi har är den här vandringsleden lätt, passar nybörjare och barnfamiljer och beräknas ta två och en halv timme. Det lät bra, vi kom iväg rätt sent och kände oss lite ringrostiga.
Leden startar på en gammal stenlagd romarväg och korsar strax byns konstrunda. Några verk såg vi från den.

Leden går upp för ett litet berg, och när vi kom upp var vi trötta men nöjda över att vara framme, och tacksamma över att vi inte behövde bestiga det intilliggande berget.
Men varför fortsatte det uppåt?
Vi behövde bestiga det intilliggande berget.
Vi styrkte oss med smörgåsar med ägg, tonfisk och sallad och var vid gott mod ändå. Den avklädda kastanjeskogen faschinerade också.

Högst upp på Cerro de San Cristóbal finns två utsiktsplatser. Från den ena ser man Almonaster (vad långt bort byn verkade ligga) och från den andra en hel massa små vita byar utspridda i bergen. En del ligger i Portugal. Den här platsen är bara fyra mil från den portugisiska gränsen.

Vi stannade inte länge för att beundra utsikten, för det var hiskeligt kallt och blåste som bara den.
Lite osäkerhet rådde inför nedstigningen. På en skylt vid utsiktsplatsen stod det att den som ville kunde fortsätta vandringen här, men man måste vara försiktig. Vi såg ingen annan väg, så vi tog den.
Det betydde att klättra ned för bergets brantaste sida med en massa grus och småsten som rasade under fötterna. En nervprövning var det, och Jesús undrade om han hade haft rätt sida uppe när han läste om leden. Vi tyckte inte att den här passar vare sig nybörjare eller barnfamiljer, och egentligen ingen annan heller. Jag stoppade ned kameran i väskan ifall jag skulle ramla.
Vi tog oss ned till en väg, och därefter var det lättare att gå, även om nedförsbacken fortsatte. Vi fick rejält ont i vaderna och gick som Kalle Anka.
Väl tillbaka tittade vi på skylten vid leden start och insåg att vandringsleden gick runt berget. Den väg vi tog är till för dem som tar en avstickare till utsiktsplatserna och inte orkar gå tillbaka till den ursprungliga vägen.
Och vi konstaterade att det som borde ha tagit två och en halv timme tagit nästan fyra timmar. Hm.

När vi åkte tillbaka hemåt hittade vi en rakare väg mot Aracena, och vilken lättnad det var att slippa den andra.
Vi stannade till i Aracena och åt lite, jamón och carillada med pommes frites. (Gryta på griskind, mycket gott.) Tyckte att vi var värda det!