Första dagen i Lissabon

Portugal är djupt nere i den ekonomiska krisen, och som ett led i att hjälpa upp landet har staten sålt alla statliga motorvägar. Därför finns det inga kostnadsfria motorvägar längre. Den som har köpt upp vägarna har bestämt att man måste köpa en liten box för 70 euro för att få köra på motorvägarna, och det hade vi ingen lust med, så vi körde på småvägar istället, vilka varken var små eller dåliga.
Problemet började när vi var nästan framme i Lissabon och vi tittade närmare på kartan. Alla vägar in i staden är motorvägar. Vi åkte in norrifrån och körde på småvägar så länge det gick innan vi tvingades upp på en motorväg, och vi slapp betala för den sträckan, verkar det som.

Man säger att ett besök på Ikea som sätter förhållanden på prov. Jag påstår att det är att leta pensionat utan karta i Lissabon.
Kulmen kom när vi vi äntligen hittade rätt gata, och den visade sig ha två namn, samt börjar på siffran två i båda ändar.
Stämningen var lite spänd ett tag.

På det enkla hotellet finns en uråldrig hiss som man stänger med gallerdörrar och på väggen ovanför sängen hänger en gråtande ros. Men det som överraskade oss var att vi hade eget badrum.
- Det måste ha blivit fel. Det är 69 euro för EN natt, inte tre, påstod Jesús som tyckte att rummet var för bra för det priset.
Hade vi inte varit så kissnödiga hade vi lämnat rummet orört och gått ner igen och frågat.
(Man lämnar spår efter sig eftersom det är förbjudet att slänga papper i toaletten.)
Men allt stämde. Vi hade bara fått ett bättre rum för att få fin utsikt över staden.

Vi gick ut för att upptäcka stan och hade inte kommit längre än tjugo meter innan det hände. Jag hittade ett papper på marken, från en Snickers cruncher! Någon som minns den chokladen? Som Snickers, men mycket, mycket bättre. En fantastisk sak. Såldes ett tag i Sverige. Sedan fanns den att få tag på i Sevilla under ett par år. Sedan... borta.
Tills nu.
Jag plockade upp pappret, la märke till att det var nytt.
"Det finns Snickers cruncher i närheten. Jag måste få tag på en!"
- Vad är det där, undrade Jesús som hunnit gå vidare. Han kom tillbaka, tog äcklat skräpet jag höll i handen och slängde det i papperskorgen bredvid innan jag hunnit rädda det.
Han förstod inte.
Och jag hann inte fotografera pappret som bevis för att chokladen fortdarande finns.
Men jag hade bestämt mig. Jag skulle köpa upp LÅDOR med Snickers chruncher, eller Snickers especial som vi säger i Spanien.

Vi åt lunch på ett ställe i närheten, helt okej. Jesús valde för en gångs skull den godaste rätten. Kyparen var en av de suraste jag träffat på, och kom då ihåg att jag har stor erfarenhet av de sevillanska kyparna.
Det blev en finfin luftig bakelse till mig till efterrätt, och en chokladtopp som visade sig innehålla deg med kanelsmak till Jesús. Ja, jag var nyfiken på den så han valde inte själv, om någon trodde det.

Vi testade den berömda spårvagn 28 som åker förbi monument och sevärda ting, och konstaterade att det bör man inte göra om spårvagnen är full.

De två tokarna som åkte hängandes på dörren, utvändigt, var lite kul, och vi roades också av att studera den smarte plankaren bredvid.

Vi hittade en liten loppis i en park.

Och kikade på katedralen, både in- och utvändigt. Den började byggas redan runt 1150-talet ovanpå ruinerna av en moské, men har sedan dess gjorts om en del på grund av jordbävningarna som förstört mycket av den ursprungliga byggnaden.

Vi tittade på underbara kaklade husfasader, och fotograferade en hel del av dem.

När det blev mörkt drog vi oss mot centrum och hittade en Fnac-butik som visade sig vara mycket bättre än den i Sevilla. Men det ska inte mycket till för det.
Kom lycklig ut med Marcelo Camelos nya skiva Toque Dela som var mycket billigare här.
Här är ett smakprov.

Sedan promenerade vi tills vi inte orkade mer.
Lissabon är en väldigt backig stad.