Djungelbastun

Jag gnäller över kylan, jag vet.
Det kunde ha varit värre.
Det HAR varit värre.

När jag kom för att jobba på "djungelhotellet" i Mataracú i Bolivia, mellan Cochabamba och Santa Cruz, möttes jag av det konstigaste jag hade sett fram tills då.
Omgärdat av tältrum, kök, hängmattor och lyxhydda uppe i ett träd, stod en bastu.
I djungeln.
En bastu.
Jag häpnade.
Djungeln var ju i sig själv en bastu.
Det var så hett att jag svettades från ställen jag inte visste att man kunde svettas från. Svetten pärlade som tårar från ögon, knän och underarmar, och att torka svetten från ansiktet med tröjan under en het djungelvandring var en sådan njutning att jag inte med ord kan förmedla känslan.
Här hade det alltså byggts en bastu.
Ett par månader senare slog vintern till och jag förstod plötsligt meningen med bastun.
Jag har aldrig frusit så.
På vinterbesök i La Paz frös jag, det var förstås lägre temperatur där eftersom stan ligger 3500 meter högre upp än Mataracú, och inte heller där fanns det någonstans att värma sig, om man inte hade ett värmeljus till hands. Men det var torrt i luften. Tog jag på mig alla plagg jag hade frös jag inte längre.
I djungeln var det en annan femma. Det är så fuktigt att det spelar ingen roll hur mycket man har på sig, alla plagg är fuktiga och det känns mycket kallare än de tio grader som termometern visar.
Ja, det är så hög luftfuktighet att innan jag fattade att man MÅSTE hänga kläder på tork i solen, hängde de så många dagar utan att torka att de till slut började lukta illa och måste tvättas igen.
Jag var ständigt i rörelse för att få lite värme i kroppen. När det var som kallast kunde jag inte ens sitta ned och äta, jag åt riset gåendes.
Hu, vad jag frös.
Och det gick inte att komma undan. Ingen eld. Ingen elektricitet. Inget varmvatten. Ingen vila.
Tur att jag hade Tino-Med-Musklerna att värma mig på.