Nio saker om Pip-Larsson

• Pip-Larsson kallas numera för el Pipen.
• Jag tyckte att det var ett hiskligt missvisande namn i början eftersom han var så tyst, men han har ändrat sig.
• Speciellt på morgnarna är han pipig. Då vill han bli omhållen.
• Han leker ständigt. Med allt. Men att leka på golvet är för enkelt, så han sätter sig vid soffan/bordet/fotpallen och puttar grejerna ut och in tills de hamnar så långt in under vad-det-nu-är att han inte når längre. Varje gång jag lyfter på fotpallen ligger alltid några möss, bläckpennor och ekollon där.
• Jag är övertygad om att han är en skicklig jägare. Det sa jag om min prins också, och han kom hem med både harungar och ekorrar i munnen.
• Fast några harungar får vi knappast hem av den här. Han går upp på taket men vägrar gå ut på gatan. Undrar varför han har blivit så rädd för det? Inte tal om några kvällspromenader längre.
• Han är himla rolig när han lurpassar på mig. Han gömmer sig under bordsduken eller bakom fotpallen och VET att jag ser honom eftersom vi har ögonkontakt, men hoppar ändå fram och anfaller mig. 
• När han hoppar spärrar han ut frambenen så lustigt.
• Igår när jag satt och skrev brev och han sov bredvid, fick jag en sån himla lust att måla hans trampdynor med den lila tuschpennan. Men jag gjorde det inte.