Vakthundarna

Alla dessa vakthundar.
Här på landsbygden har de flesta vakthund. Ettriga skällande hundar. De vaktar får och hem och folk.
Jesús tycker inte om dem. Han är rädd för dem, något som inte sällan drabbar den som har blivit rejält biten av en hund.
När jag hittade min vackra garnkorg i Aracena köpte Jesús en hundskrämmarpinne i samma butik. Den ser ut som en vandringsstav, men Jesús har den inte för att stödja sig på utan för att kunna försvara sig mot hundarna.
Den var faktiskt trygg att ha den kväll som vi korsade en enorm grishage på väg till ett gammalt slott i ruiner långt ute i ingenstans. På ditvägen tyckte jag att de var trevliga, de små svarta, smärta grisarna som sprang omkring och letade ekollon och rullade sig i sanden, blev himla sugen på pata negraskinka under den promenaden, och de kände det kanske på sig, grisarna, för på tillbakavägen blev de obehagligt närgångna.
Nej, vi använde inte pinnen.

Jag var uppe på taket för att hämta ned den torra tvätten igår och kunde inte låta bli att reta vakthundarna en våning ned. Grannen har dem på sin balkong/uteplats. Tre stycken är de. De började skälla varje gång jag hostade. När korgen var fylld och tvättstället ihopvikt ställde jag mig för att titta ned på hundarna. Den brune såg mig med en gång men brydde sig inte om mig. Jag väntade på att de andra skulle upptäcka mig, men de gjorde inte det, så jag hostade till. Då blev det liv! Det var den lille som skällde. Oj vad han skällde! Jag stod kvar och tittade på honom uppifrån taket, och han hoppade runt och skällde som en tok. Jag tänkte stå kvar tills han slutade skälla, men efter ett par minuter gick jag därifrån. Inte för att jag hade tröttnat utanför att jag inte ville att grannen skulle koma ut och se vad som stod på.
"Nej, jag tänkte inte göra inbrott, jag ville bara reta hunden."