Goya-galan

På söndagskvällen var det la gala del Premio Goya, som är den spanska motsvarigheten till Guldbaggegalan.
Med benen varma av loron tittade jag tillsamman med Jesús föräldrar på tjusiga glitterklänningar och skådespelare som strålade genom tv-rutan. Jag vet inte vilka de var för jag är hopplös på sånt här, men en kände jag igen (efter att Jesús mamma talat om vem det var); Antonio Banderas som kom tillsammans med hustrun Melanie Griffith (Jesús mamma hjälpte till även här). Griffith spred stjärnglans och elegans, och svarade så gott hon kunde på reporterns frågor på spanska.
Antonio Banderas gillar jag inte, men han har en huvudroll i Pedro Almodóvars senaste film, La piel que habito heter den på spanska, och den hör nog till en av de bästa, eller mest sevärda filmer jag sett. Och Banderas var verkligen bra.
Den börjar konstigt, man förstår inte riktigt vad som händer eller vad det går ut på, men någonstans i mitten börjar förklaringen rullas upp, och det är en sådan otäck, tragisk och fullkomligt oväntad historia att man går hem från bion med tusen tankar i huvudet.
Jag skriver inte mer om den för att inte förstöra överraskningsmomentet. Se till att se den.
Elena Anaya fick pris som bästa kvinnliga skådespelare, och filmen mottog ytterligare tre priser.
En annan film som premierades är La voz dormida av Benito Zamrano.
Den utspelar sig i efterkrigstiden i Spanien, när Franco vunnit och den stora hämnden börjar. María León gör en fantastisk rollprestation som den lite naiva, rättframma Pepita vars syster sitter fängslad i väntan på avrättning på grund av inblandning i motståndsrörelsen. Men hon avrättas inte förrän barnet hon bär har fötts, och i väntan på det gör Pepita allt för att rädda sin syster.
En verkligt bra film, väl värd att se!
Jesús favorit La chispa de la vida av Àlex de las Iglesias,som jag skrev om här belönades inte på något sätt.
Mest premierad blev No habrá paz para los malvados, som jag inte har sett