Skarpaste filmkritik mot Spanien

Plötsligt hände det.
Jesús hade en kväll då han varken skulle öva med kören, simma, spela in skiva eller repa med Ira Regia.
Då gjorde vi tortillabaguetter, åkte till stan, kollade in skridskoisen vid stationen (jo det ÄR en riktig is!), promenerade i barrio Santa Cruz, och kom på att vi inte ville åka hem riktigt än. Så varför inte bio? Torsdagar är det dessutom billigare att gå.
Amerikanska våldsfilmer, en zombiefilm från Colombia samt... en ny film av den spanske regissören Álex de la Iglesias.
La Chispa de la vida heter filmen och vi hade ingen aning om vad den skulle handla om, men Jesús gillar Iglesias så vi chansade.
- Det var här vi såg El Orfanato (Barnhemmet) sa Jesús när vi gick in i biosalongen.
Inte uppmuntrande.
Gud, vad jag skrek när den döda tanten slog upp ögonen.
Jag var skakad när vi gick därifrån.
Men den här var inte otäckt. Inte på det sättet.
Filmen handlar om en man som sitter fast med huvudet i en järnpinne.
Roberto (José Mota) har varit arbetslös i två år, och misslyckas återigen med att få ett jobb. För att muntra upp sig går han till hotellet där han och hustrun (Salma Hayek) var på smekmånad för 14 år sedan. De ska snart fira bröllopsdag och då kanske det vore en bra idé att ta med henne dit?
Men hotellet är rivet, det har istället fått göra plats för en romersk teater med tillhörande museum.
Trots att delar av området är byggarrbetsplats fortfarande visas en del av det upp för ett stort pressuppbåd, eftersom det snart är val och kommunalrådet hoppas på extraröster efter den här gärningen.
Men medias uppmärksamhet vänds från museet och teatern när Roberto ramlar ned och landar med huvudet på en uppstickande järnpinne.
Samtidigt som läkare grubblar på hur de ska få loss Roberto utan att ta livet av honom försöker övriga utnyttja olyckan. Politikerna, som vill att Roberto ska ligga kvar så länge som möjligt med järnpinnen i huvudet eftersom det blir mer tid i tv från olycksplatsen, de som försöker sälja en exklusiv intervju med Roberto och som försöker höja priset genom att påpeka hur intressant intervjun blir om killen dör, vanligt folk som utnyttjar händelsen till att protestera mot krisen och arbetslösheten, till och med Roberto själv gör vad han kan för att tjäna pengar där han ligger genom att kräva procent på försäljningen av intervjun.
Absurt, och hustrun är där som en balans, där hon är den enda som hävdar att hans liv är värt mer än pengar.
Det här är skarpaste kritik mot girighet, politik och den ekonomiska krisen, men mest av allt om den pågående trenden i Spanien att tv och tidningar betalar många tusen euro för att intervjua mördare och anhöriga efter tragedier.
Rekommenderas?
Jesús gillade den.
Jag... mindre.