Vad som hände med misse

Måste ju tala om hur det gick med den lilla utsvultna katten som vi bjöd in i lägenheten.
Han är kvar här, nästan två veckor senare.
Så här var det:
Efter den sömnlösa, grubbelnatten tog jag med misse ut, dels för att han skulle få göra sina behov (det hade han redan gjort, visade det senare, han hade planterat en bajskorv mitt bland alla de bajsande figurerna i julkrubban. Stackarn, sågspånet där var det närmaste han kom sanden i en kattlåda. Det var så roligt att jag knappt kunde skratta åt det), dels för att se om han ville ge sig iväg. Vi tog en promenad, sedan stannade han ute medan jag gick in.
Jag saknade honom redan.
När Jesús kom hem frågade jag honom om han hade sett katten.
- Nej.
- Är du säker? Vi kanske borde gå ut och kolla?
- Vill du leta efter honom? Har han varit borta länge?
- En halvtimme...
Det hade Jesús roligt åt, men följde med ut, och vi blev båda glada när katten satt där och väntade på oss. Jag tror han blev glad själv. för han följde genast med in.
I grannbutiken känner de till allt och alla, och jag fick veta att den lille katten suttit där ute och jamat i ett par dagar. De trodde att någon tröttnat på honom och lumpat av honom.

Det är en riktig huskatt det här.
Han är van vid att gå på lådan, att inte hoppa upp på bord, han är tystlåten och hela första veckan låg han mest och sov. I soffan när han var själv, i knät på mig eller Jesús (eller båda) när vi satt ner. Han är så gosig, och slappnar av fullständigt när vi håller i honom. Han följer efter Jesús hela tiden, sitter alltid vid hans fötter. Och när inte Jesús är hemma följer han efter mig.
För ett par dagar sedan började han leka. Favoritleksaken är ekollon som vi lagt som dekoration i krubban. Alla ekollon far in under soffan, och Jesús är den som med hundskrämmarpinnen pillar fram dem.
Vi åkte till veterinären i Guillena för att se om kisse har något microchip. Någon bur har vi inte än till honom, men han låg fint i mitt knä hela tiden. Lite orolig först, men på hemvägen somnade han. Gud vilken lugn katt det här. Något chip har han inte. Veterinären rengjorde öronen på honom och föreslog att vi skulle vänta en tio dagar för att se om någon ägare dyker upp, innan vi bestämmer oss.
Vi har bestämt oss.
Vi vill behålla honom.
Till och med Jesús vill det, han som aldrig annars tar i ett djur eftersom han avskyr att få hår på sig.
Veterinären tyckte inte att det var någon bra idé att ta ut misse, eftersom det finns så många jakthundar i trakten. Om en sån kommer farandes har Lille-Pelle inte en chans. Så vi går ut med honom på kvällarna bara, när det är minst risk för hundar ute. Han kan ju inte leva instängd heller. Han springer runt oss, nosar och grejar, och när han tröttnar håller han sig tätt intill våra ben och då går vi hem.
Vi har funderat på namn. En massa bra förslag har yrt i luften, men sedan jag nämnde att en kollega har en katt som heter Pip-Larsson vill Jesús inte höra talas om annat. Så Pip-Larsson får det bli. Spanjorerna har väldigt lustigt åt namnet. Vet inte varför.
Jag kallar honom Lille-Pelle.