Ännu mer trettondagsfirande...

Jodå, på fredagsmorgonen låg det en liten hög paket på golvet nedanför sängen. Från de tre vise männen. (Eller Jesús och hans föräldrar.) Ett original-Carcassonne, en expansion till det, en anteckningsbok med en pressad röd blomma samt biljetter till kvällens Circo del horror. Oj!
Jesús hittade sitt annars tomma vinställ fyllt med viner, samt en liten ostbit ovanför kylskåpet.
Slut på hemlighetsmakeriet.
Vi delade på Rosco de reyes till frukost och sörjde när den var slut. Ett år till nästa gång. I min bit låg den lilla figuren som var gömd i bakverket, en liten vis man som ser så läskig ut att jag nog får ett olycksår istället för tvärtom.

Ett parti Carcassonne hann vi med innan vi åkte hem till svärföräldrarna och de två små syskonbarnen för lite julklappsutdelning och lunch.
Klockan 17 tågade Trianas egen cabalgata ut, och den är mycket roligare än Sevillas. Det är inte lika många vagnar, och de är inte så påkostade, men färre kommer och tittar så det är större chans att se bra och att få mycket godis.
Nå, man får kanske säga att det har varit väl mycket godiskastande från vagnarna tidigare. Jag överdriver faktiskt inte när jag skriver att sist vi var och kollade kom vi hem runda om fötterna av alla sockerhårda karameller som klibbat fast under skorna. På gatorna låg drivor med slängda karameller som ingen fångat upp. Vi kom hem med en stor kasse karameller som räckte hela året.
Så var det inte nu, och förklaringen är visst den ekonomiska krisen. Inget slöseri längre. Därför var också turen genom Triana kortare än andra år. Hårda karameller kastas knappt längre efter att en kvinna fick sina glasögon förstörda av kastade hårda karameller.
I år hade de förlagt tåget till sen eftermiddag/kväll, vilket betydde mer publik än annars. San Jacinto var lika full med folk som kvällen innan, trots att det var någon timme kvar innan tåget skulle passera, så vi gick till Calle Castilla där det inte var någon trängsel. Där träffade vi bekanta; svenske Christer och ett gäng släktingar  till Jesús. Tre kusiner med ingiftingar och barn. Och gamla faster Loli. Jag träffade äntligen trillingarna, och pappan till dem tog mitt ansikte mellan sina händer, kallade mig kusin, kysste mig ordentligt på båda kinderna och jag fick veta att jag var vackrare än någonsin, så jag var redan på bra humör innan hästarna och den första musikkåren kom.
- Såg ni los reyes igår, ropade faster Loli för att överrösta trumpeterna.
- Nja, det var så mycket folk. Och vi fick inga karameller...
- Vad? Jag gick hem med fickorna fulla!
Faster Loli såg påsen som vi tagit med att stoppa godis i och knuffade fram mig.
- Håll upp den där så fylls den snart, uppmanade hon.
Men jag kunde inte med.
Då tog faster Loli påsen, fick älvor, musiker, Harry Potterfigurer och tomtar att fylla den med gotter, den trevlige kusinen med en av trillingarna på axlarna la ned vad han samlade på sig, kolor, mintpastiller, små påsar med nötter och slickepinnar, medan jag och Jesús fångade enskilda karameller som kastades mot oss. Mest av alla kastar tre tre vise männen som kommer på varsin vagn, och det är bollar och leksaker och grejer förutom godis.
Jag tyckte lite synd om fasterns sjuårige sonson som stod med en egen påse och som hade mindre tur. Jag gav honom en mintpastill, men han kastade surt iväg den.
Dumma unge.
När Baltazar, barnens favorit, åkt förbi som siste man och vi tagit avsked av släktingarna, tog vi den tunga gottepåsen och gick för att hämta bilen. Sedan åkte vi mot cirkusen. Vi åt middag på Sloppy Joe´s och gick sedan och ställde oss i kö utanför cirkustältet.
El circo del horror.
Jag hade ingen aning om vad som väntade, och det hade inte min svärfar heller, menade Jesús, som han gick på om att inte ta med mig på såna otäcka saker. Jesús försvarade sig med att jag bara blir rädd av läskiga filmer.
Men jag måste erkänna. Jag hann inte mer än gå in i första tältet innan jag skrek av skräck när en nunna blåste mig i ansiktet, och vi vek undan två gånger för galningen som for fram med en motorsåg genom kön. Och sjuksystern som högg vilt med en stor kniv. Och jag som trodde att de skrik vi hörde från kön ute var inspelade för att göra oss nervösa...
Cirkusen är en nycirkus med skräcktema. I manegen står två gravstenar, presentationen hålls av Dracula, en spökflicka leker med ett huvud, pajasen är en skräckinjagande clown, de otroliga akrobaterna presenteras som bödeln och han som ska hängas... Det var en upplevelse, och väldigt underhållande.
Jag var lite uppjagad efter entrén, så hade det inte varit för att blodsockret var lågt och jag behövde äta något hade jag inte gått ut i pausen eftersom jag trodde att de skulle fortsätta att skrämmas. Men det hände inget.
Jesús älskar otäcka grejer och skrattade så mycket det första 20 minuterna att folk vände sig om, och det var bara den kraftiga hostattacken som fick honom att sluta skratta. Han ville söka jobb på cirkusen direkt. Fast han kan ju inga cirkuskonster...
Vi hade roligt och kvällen avslutades hemma där Jesús inte kunde vänta ett ögonblick till på att sätta på Draculafilmen från 1922..