Den spanska julens höjdpunkt

Äntligen.
Det alla spanska barnungar, samt jag, har väntat på.
Trettondagen.
Och det skojiga här börjar redan dagen före.
Jesús var iväg och spelade in skiva medan jag promenerade på stan. Hörde det dova dunkandet från den stora paraden som ännu var långt borta. Stannade och lyssnade på en ung kille som spelade steeldrum istället. Vad vackert det är. Och där stod en kändis, Jesús Quintero, även kallad El Loco, och jag blev förtjust. Min favorit. Kolla på den här länken och se om ni blir lika förtjusta i honom som jag. Ja, varför jag blev så glad över att se honom kräver ett eget inlägg, men det får bli någon annan gång.
När jag var klar gick jag hem till Jesús föräldrar i Triana. Där var också Jesús syster och hennes man, och allihop var upptagna med att smaska i sig årets första Rosco de Reyes, detta delikata bakverk som är tradition att äta de här dagarna.
När Jesús kom tillbaka gick vi ut för att titta på paraden som skulle anlända Triana vid åttatiden.
Vagnarna är imponerande, men det var så förfärligt mycket folk. Och inga karameller lyckades vi fånga.
Men när sista vagnen försvann i korsningen följde ett tiotal ballongförsäljare efter, och det var en vacker syn att se detta hav av svajande ballonger i röken från kastanjeförsäljaren.
Vi hittade Nikki i trängseln och gick och åt på en bar; ensaladilla med rökt lax, patatas bravas med en ganska stark sås och saftig adobo.
Vid halv elva var vi tillbaka hos Jesús föräldrar. De satt och mådde gott framför en vilda västernfilm, och vi fick varsin stor ( eller jättestor egentligen, enorm!) bit av Rosco de Reyes fylld med chokladkräm istället för den vanliga grädden. Och när vi åkte hemåt hade vi med oss kartongen med den fjärdedel som blivit över, efter att barn och barnbarn ätit, att ha till frukost nästa dag. Och jag fick en förmaning om att inte glömma att lämna patiodörren på glänt, så att de tre vise männen skulle kunna komma in under natten och lämna klapparna...
Egentligen borde jag lämna lite vin och mantecados till dem också, men jag litade på att det räcker med att jag varit snäll under året.

Det bästa var när vagnarna passerat och ballongförsäljarnas knippen svävade efter.

Det blev några media raciones på en bar vi är förtjusta i.