Aldrig mer bo i storstad

Sevilla är den vackraste storstad jag vet, men att flytta därifrån är bland det bästa vi har gjort. Jag är tacksam varenda dag för att vi, tack vare en ny jobbsituation, kunde flytta. Jag hoppas att jag aldrig någonsin kommer att behöva bo i en storstad igen. Jag är ingen stadsmänniska.

Varje fredag efter lunch åker vi dit, jag för att jobba, Jesús för att repa, och jag avskyr att behöva stanna ända till lördagen innan jag får åka därifrån. Jesús pappa försöker få oss att stanna så länge som möjligt, och jag vill åka därifrån så snart som möjligt. Den händelse som jag återkommer till mest i minnet från det här årets första tre och en halv månad, är den enda fredag då Jesús inte repade på kvällen och jag åkte ensam till Sevilla. Glädjen att åka direkt från storstaden och tillbaka till Aracena... Jag önskar att varje fredag vore så.

Jag ser de fula höghusen, motorvägarna, reklamskyltarna, shoppingcentren, butikerna, fabrikerna, människomyllret, barerna och restaurangerna, och förvånas över att jag har stått ut så länge med att bo mitt i allt det där.
Visserligen uppskattar jag det vackra i Sevilla mycket mer nu när jag bara är där på tillfälligt besök, att besöka och turista i en storstad brukar bara vara roligt, men det bästa är ändå att åka därifrån. Glädjen i det...
Ja, i och med flytten till Aracena kom själva grundgläjden tillbaka till mig, den som varit borta så länge. Jag får inte ångest av att Jesús pratar om hösten, då han äntligen kan plocka svamp igen, av tanken på att jag kanske fortfarande är kvar här då. Nej, jag har börjat se fram emot saker jag också. Inte hösten, inte än, för vi har inte lämnat den kalla årstiden än, men våren och sommaren, värmen. Jag är inte instängd i en lägenhet i storstaden längre, här i bergen är det svalare, vi har patio och kan svalka oss med trädgårdsslangen, det finns bäckar att bada i och pool. På nätterna kommer temperaturen att sjunka. Jag ska plantera hallon och blåbär i krukor, ha en hängmatta, citronvatten i en kanna i kylen och äta tomater och spanska sommarfrukter. Åka till havet och bada.

Det blev en sådan bra förändring för oss allihop. Jesús gillar visserligen Sevilla, han har växt upp där, bott hela sitt liv där, har alla vänner samt familj där och tycker att det är roligt att åka dit på helgerna. Men han trivs bättre med att bo utanför stan och ha nära till skogen. Han trivs i skolan där han jobbar och blir igenkänd precis hela tiden.
Disa kan numera gå ut, leka i pation, vara i skogen och leka i fontänerna, har nära till förskolan där alla ungar i området går, dem hon sedan träffar på lekplatsen. Jämt när vi går ut hälsar folk på henne, föräldrar från förskolan, kollegor till Jesús, tanterna i mataffären, Jesús elever. Det känns tryggt att så många vet vem hon är, då finns det alltid någon som kan försvara henne om det skulle hända något. Hon har visserligen en mamma som jobbar mer än tidigare, men det är en mycket gladare och snällare mamma, och hon får uppleva mycket och andas ren luft.
Pipen stortrivs. Han har ett helt hus att leta sovplatser i, istället för att bara välja mellan ryggstödet på soffan och sängen, som i lägenheten. Han brukar ligga och sola i pation, och går ut på långpromenader när han vill. Följer ibland med en bit på barnvagnspromenader, tittar på hästen i hagen, slåss med andra katter, hoppar ut genom sovrumsfönstret och går omkring på taken.
Och Jesús pappa, som avskydde idén om flytt, träffar vi mycket mer nu än när vi bodde i Sevilla.
Aldrig, aldrig mer lägenhet i storstad.


Har ni bott på fel plats någon gång? Var bor ni nu? Hur är det?

Aracena